KORSET - NÅDEN - SANNINGEN - FRIHETEN

Det är med en stor sorg i hjärtat som jag tar del av det som skrivits om enhetsarbetet bland bloggarna på nätet. Man vill inte se vidare och i ett större perspektiv, utan man fastnar och ältar kristna ledares uttalanden, planer och deras tidigare misstag. Framför allt är det en ledare som synas mer än någon annan – Ulf Ekman. Det krig som förklarats mot honom i den kristna bloggosfären är skamlig och, enligt min mening, okristlig. Dessa bloggare ger denna man en uppmärksamhet som är osund och bekymmersam. I stället för att arbeta för Guds rikes expansion lägger man all energi på att skapa kaos, split, och en allsköns massa osanningar. Det dessa bloggare inte förstår är att det de gör är kontraproduktivt. Vilket i sin tur bara fyller i de rådande fördomar som finns om kristna och deras religionsutövande. Vidare så är man på väg i denna förföljelse av Ulf Ekman att göra honom till en ”martyr”, vilket också är sagolikt smaklöst. Jag själv var med i Livets Ord under 80-talet och vad jag anser om Trosrörelsen/Framgångsteologin har liksom inget med detta att göra, då det ekumeniska arbete är av Gud och på så sätt stående över oss alla.

Det man i denna storm av misstänksamhet och maniskhet varnar för är den Romerska Katolska Kyrkan och Ulf Ekmans ”närmanden” till den. Man, mer eller mindre, talar om denna kyrka som om den vore ”den stora skökan” och även antikrist. Med detta vill man bestryka att Ulf Ekman är en falsk profet och en charlatan, då Ulf Ekman, enligt dessa bloggare, är ute på mörka vatten i sitt närmande till just den Romerska Katolska Kyrkan. Dessa människor har egentligen ingen aning om vad Ulf Ekman har för planer, förhoppningar, mm, utan man går på ”känn” vilket är fullständigt livsfarligt då det oftast slutar med foten i klaveret. Man vill skjuta detta enhetsarbete i sank innan det ens är sjösatt. Det dessa bloggare i sin iver missar (eller inte bryr sig om) är det redan rådande enhetsarbete, som finns vid sidan om Ulf Ekmans intentioner. De förstår inte att det arbetet också tar en avsevärd skada av denna anstormning.

Jag vill avsluta denna bloggpost med några rader ur John Stotts bok ”KRISTEN – På tröskeln till 2000-talet”, som kom ut 1992 och som är i vissa delar rent profetisk.

”...att böja sig för Bibelns auktoritet är vägen till ekumeniska framsteg, det vill säga ett verktyg som gör det möjligt för kyrkorna att möta varandra.
Jag är medveten om att somliga av mina läsare kanske inte önskar några ekumeniska framsteg. Ni kan vara (gissar jag) misstänksamma mot hela den ekumeniska rörelsen och mot Kyrkornas Världsråd, som är dess skapelse. Ni ser (fast det alltid är fel att generalisera) dess tendens att vara likgiltig i lärofrågor, dess försök att omtolka den kristna missionen till att bli ett socialpolitiskt uppdrag och dess böjelse mot synkretism och universalism vid mötet med andra religioner. Jag förstår era betänkligheter för jag delar dem. Det finns mycket i den nutida ekumeniken som förvånar och avskräcker oss. Vi kan inte okritiskt ta emot allt som kommer från Genève.
Men ändå är jag bekymrad över den totala förkastelse av ekumeniken som stora delar av den evangelikala rörelsen står för. Jag är fullständigt övertygad om att vi inte kan avfärda hela den icke-evangelikala delen av kristenheten som om den inte fanns till eller, eftersom den faktiskt finns, betrakta den som icke-kristen och besluta att ha något att göra med den. Jesus själv bad ju att hans folk skulle bli ett för världen skulle tro, och hans apostel Paulus manar oss ”att med friden som band bevara den andliga enheten”.
Vi kan förstås ha olika meningar om hur den kristna enheten ska utformas. Men vi bör kunna vara ense om att konkurrens mellan skilda kyrkor är anstötlig och att någon form av synlig enhet i kyrkan är ett önskvärt mål. Som svar på ett brev från ärkebiskopen av Canterbury, Thomas Cranmer; skrev Calvin år 1552 följande:

Utan tvivel måste det räknas som en av vårt sekels största olyckor att kyrkorna är så skilda från varandra... och att den heliga gemenskap av Kristi lemmar som många bekänner med sin mun allvarligt sökes endast av ett fåtal... Härav följer att då lemmarna är kring-spridda ligger kyrkans kropp blödande. Detta berör mig så djupt, att kunde någon se att det vore till något gagn, skulle jag inte tveka att, om så krävdes, korsa tio hav för denna sak... Ja, om lärde män skulle söka en fast och noga utformad överenskommelse enligt skriftens bud, en överenskommelse enligt vilken söndrade kyrkor kunde förena sig med varandra, så skulle jag för min del icke sky någon möda eller faror härför.

Calvins brev till Cranmer är betydelsefullt inte bara för det mål han har i sikte (att förena splittrade kyrkor) utan också för de vägar han föreslår (överenskommelse enligt Skriftens bud). För den enhet Kristus själv önskar sin kyrka är förvisso en enhet byggd på sanningen. Hans bön i Johannes 17 knyter samman de två, enheten och sanningen, som vi ska se i kapitel sexton. Och eftersom kyrkan är byggd på apostlarnas och profeternas grund med Jesus själv som hörnsten så kan den naturligtvis inte växa i storlek och stabilitet om den struntar i eller till och med underminerar sin grund. Och i sina officiella uttalanden instämmer Kyrkornas Världsråd i detta. I sin egen beskrivning av ”den enhet vi strävar efter” talar man om ”en helt förpliktande gemenskap som håller fast vid den apostoliska trosbekännelsen, förkunnar samma evangelium och bryter samma bröd” och där man förenas i bön, vittnesbörd och tjänst.
Den apostoliska trosbekännelsen har förstås fått från Nya testamentet, och ingen förening av skilda kyrkor är ens tänkbar om man frångår denna regel. Det största hindret för enhet har varit obenägenheten att skilja på tradition och Bibeln. Jesus själv drog en klar skiljelinje mellan det skrivna ordet och den muntliga traditionen. Han satte skriften över traditionen och kunde gå så att han förkastade traditionen som ”regler som ni ärvt och för vidare”. Samma åtskillnad behöver vi också hålla fast vid. En del försök till kyrkounioner har exempelvis strandat på benägenheten hos den anglikanska och andra episkopalkyrkor att hålla fast vid sin egen syn på det ”historiska biskopsämbetet” som icke förhandlingsbar. Man kan förstå de historiska skälen till detta och jag tycker själv att en episkopalt uppbyggd kyrka är en bra modell, i samklang med evangeliet och hälsosam för församlingen. Men man kan inte påstå att den är oumbärlig eftersom den hör till kyskans tradition och inte är fastställd av Bibeln.
Om vi bara kunde vara ense om att Bibeln är ”Guds skrivna ord”, att dess giltighet står över alla än så vördnadsvärda mänskliga traditioner och att det måste vara tillåtet att reformera och förnya kyrkan, skulle vi genast ta ett stort steg framåt i de ekumeniska relationerna. En reformation i samklang med Guds ord är nödvändig för kyrkans enande”.