KORSET - NÅDEN - SANNINGEN - FRIHETEN

Tänk så mycket hemskt som pågår i världen...om bara jag hade fått bestämma så...

Det är nog tur att det inte är jag som bestämmer. Det är också tur att det inte finns någon människa som kan inneha HELA makten. För det är på det viset att där människans nåd tar slut, där tar Guds vid.

Det är också svårt att förstå att Gud tillåter allt det hemska som pågår runt omkring oss. För så är det, att Gud faktiskt TILLÅTER det.
Han, och bara Han, har hela makten. Allting vilar på Hans skapande ord, och i ett ögonblick skulle Han kunna ta tillbaka allting. Men det gör Han inte - varför?

Alla makter och institutioner mm på jorden finns där för att Han tillåter det. Allt det där hemska finns där för att Han tillåter det, och ändå har Han sagt till sitt folk: Var inte rädda.

Guds nåd är obegriplig. Den kärlek som Han hyser för sin skapelse övergår sannerligen allt förstånd. Sen jag blev pappa så kan jag till en del förstå Hans kärlek. Jag upplever min kärlek till mina söner som enorm, men Hans kärlek är upphöjd med evigheten.
Bibeln säger, bland annat, att Gud ÄR kärlek. Gud är kärlek? Ingen fattar vad det egentligen innebär. Vi lever som i utkanten av den kärleken. Våra hjärtan har fått smaka den kärleken, men hur är det med att leva av den?

Jag känner ingen kristen (mig själv inräknad) som är kompis med en eller flera horor. Jag känner inte heller någon kristen som umgås med kriminella. Däremot känner jag hur många kristna som helst (mig själv inräknad) som till 90% bara umgås med andra kristna.

"Vad är det för mening med att bara
älska dem som älskar mig?"

Som kristna har vi ju faktiskt fritid, ibland. Men vad gör vi på den fritiden?
Inte går vi ut och träffar horor!
Som kristna lever vi i en skyddad verkstad, som vi själva har byggt och flyttat in i. Denna verkstad är INTE från Gud.

Det finns liksom ett förakt bland oss kristna som riktas mot dem som är i världen. Det är som om vi skulle vara något förmer än de "andra". Men de där "andra" ligger i princip och förblöder på kyrktrappan, och vi går liksom bara över dem. Kanske ängnar vi dem en bön, men att ta med dem hem och plåstra om dem...
Det är som om vi kristna tror att världen är skyldig oss någonting. Att världen måste först visa sig värdig våran uppmärksamhet, innan vi sträcker ut en hand.

Det är en paradox detta att vi en gång i tiden var en av dem, lika fast i synden och dess konsekvenser. Har vi glömt det eller vill vi inte komma ihåg det?

"Gav ni mig mat när jag var hungrig?
Hälsade ni på mig när jag satt i fängelse?
Plåstra ni om mig när jag var sårad?"

Det är ganska tungt detta att vi av Herren fått till uppgift att gå ut i VÄRLDEN.
Ärligt talat, vi gör ju allt för att hålla oss borta ifån den.
Frågan är vem skall kunna ge världen värme, kärlek, omtanke, skydd och en vän om inte vi gör det?