Sagan om Bobbo och Delta

Promenader-i-skogen-traditionen med Cita (och ibland Mathias) och deras härliga vovvar fortsätter! Det är verkligen toppen med så trevligt sällskap i de Västmanländska skogarna! Liten summering av den senaste tidens promenader:

- Delta badar så fort hon ser vatten. Eller lervälling. Det går tydligen bra vilket som. Häromdagen luktade hon rent ut sagt skit när hon kom hem. Och den förut så svarta och glänsande pälsen var brun. Inte helt trevligt. Orsak: brist på badplats. Men Delta var badsugen. Så hon hoppade glatt i diket och plaskade runt i sörjan istället. Glad hund. Mindre glad matte.

- Delta tar ibland små lovar in i skogen. Hon är inte borta så värst länge, max några minuter. Och när jag ropar på henne så kommer hon oftast. Även om det tar ett tag att vända (därav smeknamnet Silja-båten). När vi var ute i fredags så bestämde sig Delta i vanlig ordning för att undersöka skogen lite närmare. Matte har blivit van nu, så Delta fick springa och undersöka bäst hon ville - då matte tänkte att hundskrället kommer tillbaka inom kort. Men så hörde jag ett högt skrik/vrål/yl/gnäll inne i skogen. Och med ens förvandlades jag från vanlig matte till en moder av hög kaliber. Jag hörde på en gång att det var Delta - mitt barn! Jag blev med ens superfokuserad - uppgift: att hitta mitt barn som var skadat någonstans inne i skogen. Snabbt band jag fast Bobbo i ett träd och bad Cita vakta honom medan jag älgade (...) in i skogen. Under de cirka 30 sekunderna som det tog från skriket tills att Delta kom ut från skogen hann jag måla upp alla upptänkliga scenarier: Delta blivit överkörd? (nej, ingen väg i närheten och inget billjud) Delta träffat älg och blivit sparkad? Delta ormbiten? Delta fastnat? Delta brutit benet? Jag var så rädd, men samtidigt helt coolugn och helt fokuserad på en enda sak - att hitta henne. Delta hann dock före, hon hittade mig innan jag hittade henne. Jag kommenderade henne direkt att ligga ned, då jag var orolig att hon blivit ormbiten. Ingen skada syntes, ingen kroppsdel som svullnade upp. Så hon fick prova att gå lite, och hon verkade inte ens halta. Förmodligen hade hon blivit skrämd av något, för skadad var hon i alla fall inte. Men hela resten av promenaden tillbaka till bilen så gick hon nära sin matte och hon höll superkoll på mig. Så var hon hela kvällen, ville inte släppa mig med blicken. Det gick dock över nästa dag. Suck.

- Cita tränade både Delta och Bobbo idag. Roligast var att se Bobbo - han är sjukt klickerklok och lär sig supersnabbt. Och han tycker ju att det är såååå kul! Han tog till och med apporten (som han egentligen hatar, men vad gör man inte för lite korv?) Båda hundarna fick också leta föremål i skogen. De var superduktiga båda två!

- Iver är, som ju unghundar tenderar att vara, rätt flängig och har inte helt kontroll över sina kroppsdelar. Han kallas numera även ångvälten. Han manglar på och bryr sig inte nämnvärt om det råkar stå en tax, eller en människa, i vägen. Jag har ett antal blåmärken på benen efter dagens promenad. Men det är det lätt värt!

- Bobbo har blivit lite rädd för Iver, på grund av Ivers tendens att springa rakt in i/över Bobbo och det gör ont på en liten tax. Bobbo är dock inte tappad bakom en vagn, så han har utvecklat ett sätt att klara sig undan från Ivers ångvälteri. Han gömmer sig helt sonika - under bilen eller mellan Mathias ben när Iver kommer farande. Klok hund!

- Hundarna är alltid supertrötta när vi kommer hem. Det värmer gott i mattehjärtat!