Hejsan alla,

Vill bara säga att från och med nu blir detta en minnes hemsida/blog tillägnad min underbara Xandor

Kommer alltid älska dig.

Men som många vet så har jag skaffat mig en valp på 3månader som heter Dobvagance Argos.

Så hans nya blog kommer vara på denna adress:

http://my.opera.com/DobvaganceArgos/blog/

Också my opera så klart men adda gärna mig där som vän så vi kan fortsätta hålla kontakt om ni vill!

Kram alla!

RIP min underbara Xandor

God morgon alla,

Nu skriver jag här igen. Saknar min gosse så det gör ont

Vaknade i morse och tittade omkring mig och det är så tomt, så tråkigt. Han förgyllde mina dagar men kärlek, bus och allt som hör till... konstigt hur man ser på allt nu i efterhand.

Jag tänkte ändå att när jag inte har Xandor mer ska jag inte ha hund på ett tag. Jag ska göra allt jag inte kunnat, resa, lägga tid på mig själv osv. Men när han försvann så har alla de tankarna försvunnit för mig.
Jag vill inte resa, jag vill inte göra annat än att ha hund och leva mitt liv som jag gjorde.
Jag saknar det.

När han försvann så blev jag förvirrad med mitt liv. jag tänkte först, vad vill jag göra egentligen, vill jag byta jobb, vill jag flytta?, Ska jag byta ut möbler? Många frågor.. Men nu i efterhand när jag tittade lite på valpar & dobbisar över lag och kände direkt i hjärtat och kom på att, jo jag vill verkligen ha valp så måste jag säga att allt har lagt sig till rätta.

Jag är inte förvirrad längre! Känner att det är det rätta. Visst får jag ångest ibland iom jag vet att det aldrig blir en Xandor igen Men jag kommer få sällskap igen som fyller mina dagar och nu kan jag även träna vilket jag velat hela tiden och tävla, ställa ut och göra sånt som jag velat länge.
Jag har ju haft uppehåll länge iom Xandor varit sjuk så man har kommit ifrån allt det där. Saknar det faktiskt! Att komma ut på utställningar t ex, träffa alla härliga människor och deras hundar! osv osv!

Dumma är att jag har tittat på valpar nu också och det gör ju att man längtar ännu mer efter att ha hund igen Ska bli så roligt. Blir en brun hane igen. Jag är frälst i bruna choklader.

Pratade med veterinären som opererade Xandor igår också och fick lite mer klara besked om Xandor. ok att jag har läst det hon skrev om operationen. jag har gått igenom allt i huvudet flera gånger pga jag varit orolig att han tagits bort för tidigt.

Men igår så förstod jag. Xandor hade inte överlevt mer än någon dag till.. Han hade 2-3liter blodblandad vätska i magen. Hans tarmar och magsäck var röd och irriterad. Kanske pga en cancer hade spräckts. Hans andra organ såg ok ut men det var just Bukspottskörteln som var dålig.
Hon sa att hon tryckt tummen på den och då fick hon igenom tummen. Så ska man inte kunna göra på en frisk bukspottskörtel. Den var deformerad och knölig (cancer) den gick sönder bara man rörde på den.. Det är visst ytterst ovanligt med just denna sorts cancer men samtidigt så får man vara glad att det gick så snabbt som det gjorde. Hon trodde inte han hade kännt något av det tidigare.
Sen hur länge han haft det vet man inte men hon sa att det kommer inte av foder, inte av operationen som hade gjorts i hans ben. Det kan vara ärftligt vilket var mest troligt.. iom hans unga ålder.

Han hade ju dåliga höfter och dåligt knä.. Jag är glad att han inte fick mer ont iom jag hört att det krasat i honom men visste inte att det var höften. Men fick höra det när vi var hos vetten med han., Stackars gossen måste haft ont..
Så nu slipper han iaf lida mer.

Men jag är arg på uppfödaren Har inte hört ett ljud från han ang Itaka ens! Hon var ju ändå hans speciella tik iom hon var den enda bruna tiken efter Ardens romeos juliette! jag skrev till han om Xandor men han frågade inte ens om Itaka utan skrev bara att det var tråkigt med Xandor.
Nä den uppfödaren rekommenderar jag inte till någon.. Tragiskt.. Och inte bara för itaka utan även för ja inte fått någon som helst kompensation för det som hänt med både itaka o xandor.. Det är ändå mycket pengar på hundar som inte är friska.. Tråkigt.. Efter allt jag gjort för han o hjälpt han sälja hundar i Sverige och rekommenderat dom till alla osv. Står ingenstans nu heller att varken xandor, ulitka eller nån annan är avliden.. Men men..

Det kommer ta tid detta, jag kommer älta saker det vet jag.. jag kommer aldrig glömma detta eller min Gosse!

Men livet är ju som det är och går inte göra något åt.

Så nu ser jag fram emot iaf åter igen en valp att få jobba med och jag känner att jag har fått sååå otroligt mycket av Xandor. Mycket lärdom osv så det ska faktiskt bli spännande och en utmaning igen att få lära upp en valp och se va vi kan åstadkomma! Ser fram emot det!

Ha en bra dag nu alla!
KRAM

Ja vad ska man säga om det hela..
Mer än att jag saknar Xandor något oerhört! Han var mitt livs ljus. Jag har haft mycket upp och ner med allt och efter han gick bort så försvann det bästa jag hade.. Jag har grunnat mycket. Gråtit MYCKET.. Sagt att jag aldrig mer ska ha hund.Kommer aldrig hitta någon som Xandor och visst är det så.
Men när man ser en valp så är det så vackert med nytt liv.. Dobermann står närmast i mitt hjärta och kommer alltid att göra det trots alla ras relaterade problem..

När min första dobermann Renzo gick bort i cancer så blev jag livrädd för det.. Livrädd för döden.. När jag skaffade Xandor fick jag hoppet igen. Jag var så lycklig men jag gav han för mycket av min kärlek,. Jag använde han mycket som en tröst för Renzo. Men så fick jag en underbar hund med såå mycket kärlek att jag varit livrädd för den dagen då han inte finns längre hos mig.
Första nära döden upplevelse med Xandor var när han opererades för knät. Hur illa var knät? Skulle han klara operationen iom DCM i släkten?
Oj jag och mitt ex grät,som tur var så överlevde han men fick ju problem med benet vilket har varit jobbigt att gå igenom med honom. Man visste ju att han aldrig skulle bli återställd. Visste att det skulle kunna bli värre. Men man lever på hoppet!

Hoppet var kvar även när han gick in i operationssalen den dagen.. Så han fick se en matte med hopp innan han sövdes,. Sista gången jag fick se han..

Men efter det som hände med Xandor så blev jag arg på Cancern och livet. Men jag är inte rädd för det längre. Jag känner att man ska ta en dag i taget och uppskatta livet (fast det är svårt många gånger) men den dagen man ska bort är den dagen. Jag tror på ödet.
Sen vad som händer efter vet man aldrig.. Men själen lever kvar från Xandor.

Finns en Kennel som är speciellt intressant. Valpar räknas komma i April. Jag har blivit intresserad av att ha en ny valp att dela livet med. Konstigt att det kan ändras så. Men jag tar en dag i taget.. Vill inte stressa med att skaffa valp bara för att få den att hjälpa mig gå igenom detta för Xandor var speciell och kommer alltid vara det.

Men jag har länge nu inte kunnat träna/tävla ordentligt eller aktivera han på det sätt ville. Han fick vara hund och må bra och jag har gjort allt för honom men jag saknar en "frisk" hund att aktivera. Många gånger fick jag ut och gå långrundor själv eller springa för Xandor inte kunde följa med. Han klarade inte det oftast..
Jag saknar att ha hund.. Sen vet jag att det är att jag saknar Xandor självklart.. Men vad ska man göra åt livets gång! Jag kommer sakna, sörja, gråta länge det vet jag. Men jag saknar hund..

Så iaf.. jag kommer se om det blir några valpar, se hur det känns, åka ner och titta på dem. Sen får jag gå utifrån det.

Vad säger ni andra om att skaffa hund och när och hur känner Ni efter en hund har gått bort?

Hade varit intressant att veta!

Kram

Igår fick min älskade Xandor somna in runt kl 15:00.. Cancer i bukspottskörtlen, full med vätska och blod i magen och alla organ var skadade... Det fanns inget att göra..

Jag är så glad över att jag fick vara med han i några timmar i torsdags.. Jag är glad att jag tog, efter han fick komma hem till mig, slappnade av, men efter bara knappt en timme tog hans plötsliga mörka med någon liten blodklumps kräkande och den svarta avföringen på allvar i onsdags och körde in med honom till veterinären igen så han fick smärtstillande.. Jag är så glad att jag fick pussa på han igår och säga att jag älskade han innan han åkte in för operation.. Jag är glad över att han åkte in till operationen med mattes tro att han skulle bli bra så att narkosen gick smärtfritt utan känslan att han skulle tas bort en timme senare under operationen.. Jag är glad att han slapp ha ont mer, jag är glad över att han inte dog själv natten då jag inte tog hem honom för att jag inte ville flytta honom från sin plats..

Däremot här hopplösheten hos mig nu,, ilskan över rasens problem och oförståelsen över livets gång och varför dom bästa ska bli drabbade.. Varför finns cancern och varför sätter det sig just på ställen som inte går att göra något åt..

Det gör så ont i mitt hjärta att jag inte vet vart jag ska bli av.. Det gör för ont att tänka på alla bra stunder vi haft ihop,, det är för tidigt.. Det gör så ont i mig då allt hände så plötsligt,, Jag är ärligt talat chockad över detta.. Trodde aldrig det skulle vara så allvarligt då det började med svullnad i benet..

Benet var en biverkan av cancern.. Det var lymfkörtlarna som svullnade och benet blev vätskefyllt..

Jag drömde om han inatt,, dom brukar säga att man inte brukar drömma om något som man inte kan acceptera.. Men jag drömde och det var att han låg på mitt bröst, nära,, jag såg örat falla,, då visste jag att det var dags.. Sa att jag älskar han och pussade på han innan han tog ett sista andetag och dog i min famn.. Jag mår så dåligt av detta men i drömmen var allt ok, jag accepterade det..

Jag är helt förstörd idag.. Vet inte hur jag orkar skriva detta men det bara kommer.. Det gör så ont i hjärtat och magen att jag inte klarar av mig själv.. Alla som bryr sig om mig och Xandor,, alla som skrivit till oss och visat att dom bryr sig.. Jag känner för alla er också som förlorat hundar.. Tänkte ändå för mig själv att usch vad många dobermann som gått bort.. Man vet att en dag händer det mig med men man trodde ALDRIG att det skulle ske nu! Han var bara 5 och ett halvt år,,, Han var FÖR UNG..

Jag hatar livet och hatar att det finns sjukdomar.. Man vill ha en hund som blir gammal och gaggig och som kanske blir sjuk i åldern men som man kan säga att,, ja,, nu är det dags,. Inte att man ska åka in med ett ben och sen veta att det är cancer och ta bort han samma tid.. Att det ska komma som en chock..

Men jag är som sagt glad över allt jag gjort med han.. Jag känner att det är lite ödet allt som hänt ändå, konstigt nog.. Jag har lagt ner så mycket tid på honom och jag älskar honom och gör ALLT för honom.. Vi har haft så mycket underbar tid ihop och jag kommer aldrig glömma honom..

Vill bara ha tillbaka honom.... Jag ÄLSKAR DIG Xandor....

Då ringde veterinären. Nu var inte värdena i bukspottskörtlen bra.. Dom har inte tagit dom proverna tidigare men det kan vara en anledning till att han har ont i magen och inte kan behålla maten eller vattnet han dricker.

Så nu sätts han fortsättningsvis på dropp och får smärtlindring.. Han var trött idag efter vi åkte in igår.

Så dom hör av sig ikväll eller imorgon.. Så får vi hoppas han blir piggare stackarn..

Kan det bero på medicineringen? Maten tror jag inte..

Här kommer en länk om inflammation i bukspottskörtlen..

http://royalbaroness.se/veterinar/bukspottkortel.htm

Frågan är om han ätit något som startat det?? Måste tänka ut något! Måste finna en lösning till gossens problem..

Jag blir så ledsen och man är så jävla hjälplös
inte ens veterinärerna vet vad som orsakar varken benet eller magen..