Rolling and tumbling

Samarbetet med Vänsterpartiet är vårt senaste stora taktiska fel. I tron att väljarna ropade efter detta så lät sig partiledningen förföras.

Socialdemokratin stod inför sin största utmaning på 35 år. Vi skulle finna tillbaka till vår kärna, de som väljer oss därför att vi står för frihet och jämlikhet, de som ser oss som solidaritetens garant. Vi ville lämna det gamla bakom oss och ta oss an framtiden. Vissa andades faktiskt om ett behov av självkritik, den första var Mona Sahlin själv.
[/B]
Verkligheten har förändrats. Arbetarklassen, som var en homogen social klass med gemensamma intressen, förenad av sina arbetsvillkor, sitt boende,sin kultur, finns inte kvar. I stället har vi fått ett LO-kollektiv som, med lönesplittringen som signum, krackelerar. Facket förlorar sina medlemmar i rasande takt, tilltron till de klassiska socialdemokratiska lösningarna finns inte där längre.

Om vi gör en analys av samhället, en ny klassanalys, så kommer vi att se, att det som en gång var en solid arbetarklasskärna idag utgörs av en kulturellt differentierad, men socialt förenad, folklig bas. De är de lågavlönade i offentlig tjänst, småföretagare och många gånger enkvinnas-företagare inom service och tjänstesektorn, invandrare med familjeföretag och släkt och vänskapsband som rekryteringsprincip, de papperslösa, sjukskrivna och arbetslösa, fattigstudenter och kvinnliga minimipensionärer.

Bland dessa finns den nya socialdemokratins kärna. Det är dessa grupper, så åtskilda av kulturer och arbetsvillkor, men förenade av sin ekonomiska status och sina ambitioner, som vi skall företräda. De som strävar efter frihet och värdighet i sina liv. Frihet från diskriminering och förnedring, från omyndigförklaring och utarmning.

När vi väl formulerat kärnan kan vi samla de medelklassgrupper som i sitt beroende av dessa kärnväljare kan tänka sig att förenas kring ett gemensamt intresse.

Där har vi grunden för den nya socialdemokratins program. Klarar rådslagen att formulera det?

För Vänsterpartiet är ett konservativt och nationalistiskt parti med 70-talets lösningar. Att som en del hävda att Vänsterpartiets historia tillhör förfluten tid är att göra det för enkelt för sig. Vänsterpartiet förflutna är deras nutida fundament. Statsägande och konfiskering är dess lösning, skatteuttag som dess förverkligandes förutsättning. Det är en politik för ett Sverige för 40 år sedan. Det är en politik som lever kvar i en klassanalys som bortser från ett århundrades erfarenheter. Det är populistisk politik som kommer att låsa fast oss socialdemokrater i en verkställande fälla. För hur skall vi kunna förena en progressiv offensiv Europapolitik med V´s nej och utträdeslinje? Inbilla er inte att det existerar någon framtid utanför Europa. Hur skall vi kunna förena en politik för de nya kärnväljarna med v´s krav på att de fattigaste i samhället solidariskt skall bära de högavlönades bördor? Hur skall vi kunna förena v´s monopolistiska ägarambitioner med en verklighet där de gamla industrigiganterna, i vår del av världen, faller samman?

Med Vänsterpartiet kommer socialdemokratisk politik att inskränkas till ett kattrakande om vem som är bäst ägnad att styra staten, att förvalta, vem som tar mest ansvar. Utrymmet för en radikal socialdemokratisk politik för Frihet, jämlikhet och solidaritet kommer att paralyseras av ett Vänsterparti som kräver gehör för sina krav, som till synes svarar mot samma ambition, bara 40 år för sent.

Det finns socialdemokrater som tackar och välsignar den nya alliansen, som om en radikal och framåtriktad politik, på något märkligt vis, skulle garanteras av samarbete med Vänsterpartiet.

Jag är rädd för att det blir precis tvärtom. Det radikala och progressiva blir förlamat av ett högljutt och ultimativt bakåtsträvande nationalistiskt Vänsterparti, som aldrig kommer att låta bli att visa sin öppna bakdörr, där de kan smita ut, när den interna opinionen hunnit ifatt sin egen verklighet.