Rolling and tumbling

Peter Karlberg skriver en självständig och öppnande text om grundvalen för en ny socialdemokratisk politik, ”vi befinner oss i ett läge där de socialdemokratiska grundläggande värdena – frihet, solidaritet, jämlikhet – måste få andra uttryck än de som tjänat oss väl under lång tid. Kapitalets tillkortakommanden när det gäller hushållandet med resurser, såväl mänskliga som andra, måste ge oss inspiration att analysera hur frågor om makt egentligen distribueras. Den borgerliga statens tillkortakommanden när det gäller att skydda de mänskliga rättigheterna – om det så gäller värdig ålderdom eller privatlivets helgd – måste ge oss inspiration att analysera politikens räckvidd, att begränsa statens kontroll av medborgaren.” Detta är en alldeles utmärkt uppgörelse med ett socialdemokratiskt samhällsbygge som tog sin början dagen efter att Gunnar Sträng, i början av 1970-talet, yttrat sitt framsynta ”Nu har vi byggt välfärden färdig” och en illustration till Gustav Möllers programmatiska ”Varje missbrukad skattekrona är en stöld av arbetarklassen.”. Det är detta samhällsbygge som vi självkritiskt måste granska.

1975 är ett märkesår. Nu stod socialdemokratin inför skördetiden. Ett halvsekel av socialdemokratiskt byggande av välfärdsstaten skulle förfärdigas. Den politiska och sociala demokratin var på plats, nu skulle den ekonomiska demokratin erövras med löntagarfonder som främsta medel. Själv arbetade jag i dåvarande Svenska Fabriksarbetarförbundet, med den största iver, för Rudolf Meidners förslag. Vi var många socialdemokrater med stora förhoppningar.

Det vi inte såg eller förstod var att ungefär samtidigt påbörjas en samhällsutveckling helt utanför den nationellt avgränsade och politiskt styrbara sfären. Den som kom att kallas globalisering och klimatförändring.

Snacka om dramaturgi. På ena sidan en hög med unga och gamla socialdemokrater som, med putssleven i högsta hugg, vill slutföra de sista putsarbetet på folkhemmet, och på framsidan; en hel värld som slutat knacka på och kliver rätt in genom dörren för att få sin rättmätiga del av samma välstånd.

Klassamhället som vi kände det förändras. Industrisamhällenas social strukturer omvandlas genom ökad internationell konkurrens och automatisering, Industriarbetarklassen, socialdemokratins kärna, minskar. De europeiska socialistiska experimenten bakom järnridån stagnerar och förfaller för att helt upplösas 70 år efter den ryska revolutionen.

En gigantisk global strukturomvandling äger rum. Även om liberala och socialistiska analytiker försöker bortse från det så går utvecklingen sin gång. Medan finanssektorn skapar luftslott så fixar industrisamhällets konsumtion klimatkrisen. Tack vare medlemskapet i EU överlever trots allt svensk verkstadsindustri.

I början på 80-talet blir Kommunal största enskilda förbund i LO, tio år senare utgör inte längre LO-medlemmarna en majoritet av Sveriges arbetande befolkning.

Andra länder i Europa går om Sverige i klassisk välfärds- och löneutveckling. Sverige får inta sin plats som ett litet land i Europas utkant.

Den politiska kartan börjar ritas om, centern bildar regering, folkpartiet, moderaterna likaså. Av 9 mandatperioder regerar de borgerliga 4. Nya partier dyker upp och konkurrerar om väljargunsten och samhällsdebatten. 2 miljoner invandrare, en ohämmat växande andel administratörer i staten, frigjorda kvinnor, förtidspensionärer och egenföretagare utgör nu en inte föraktlig del av befolkningen.

Här uppträder gamla politiska motsättningar i ny klädsel. Det gamla samhällets sociala men synliga kontroll tas över av välfärdssystemens anonyma ”objektivitet”. Motsättningen mellan de med makt och de utan. Och här börjar analysen av det som jag försökte definiera som den svenska socialdemokratins väljarkärna, eller åtminstone, som borde vara det.

Sverige är ett segregerat samhälle, hög inkomst ger tillgång till ett helt annat liv. Inkomstskillnader och arbetsvillkor skapar olika solidariteter och olika identiteter. Människor diskrimineras pga kön, etnicitet, ålder och hälsa. Nya intressegemenskaper skapas.

Socialdemokratin bör vara ett parti för de som ekonomiskt och socialt står sämst till i samhället. Även om vi inte kan tala om fattigdom i global mening så finns det i Sverige en stor grupp människor med relativt låg inkomst (mindre än 20.000 per månad) som beaktas av få. Makt är inte bara en fråga om utbildning eller förhållande till produktionsmedlen. En god privatekonomi ger idag makt. På en fri marknad med världen som spelplats har den med pengar makt över sitt liv på ett sätt som den (även relativt) fattige inte har. Därför har inte en löntagare med hög inkomst (+30.000/månad) omedelbart samma intresse som en med halva inkomsten, även om båda organiseras i LO.

Jag skulle vilja påstå att inkomstnivå förenar mera än relation till produktionsmedlen. Ett sjukvårdsbiträde har mera gemensamt med enmansföretagaren med egen städfirma, än med byggnadsarbetaren i storstadsregionen.

Det som en gång var socialdemokratins självklara kärna, arbetarklassen som inte hade annat att förlora än sina bojor, är idag ett mycket mera sammansatt och komplicerat politiskt intresse. Vissa högavlönade arbetare/hantverkare har lämnat socialdemokratin, proletaraiserade egenföretagare har tillkommit. Därför kräver det en helt annan politisk plattform än den som formulerades på 1970-talet.