My OperaDär borde den socialdemokratiska självkritiken ta sin början.
Sunday, December 21, 2008 11:32:48 AM
Peter Karlberg frågar i en bloggtext om "Socialdemokrat - nationalist eller internationalist" och jag kan bara instämma i hans resonemang. Det jag saknar är en analys av vad som hänt i svensk arbetarrörelse de senaste 15 åren.
När löneskillnaderna inom LO-kollektivet började skena efter Perssons hemliga, men avgörande, överenskommelse med LO 1995, så skedde en kvalitativ förändring i det svenska samhället. Den solidariska lönepolitiken som en integrerad del av den
svenska modellen gavs defenitivt upp. Industrin skulle få vara lönenledande utan att det på något sätt skulle fungera som draglok för andra grupper. I takt med denhär utvecklingen och det som jag tecknar nedanför, så tappar både parti och fack, i dramatisk takt, sina medlemmar. LO förlorar nästan en halv miljon medlemmar under åren 1995 till 2006. Partiet ska vi inte prata om. Löneskillnaderna gallopperar och fördubblas mellan arbetare i privat anställning och kommunalare i offentlig tjänst.
Det är för att försvara denna utveckling, huvudfrågan 2009 blir att höja taket i a-kassan, för att kompensera de som får sin disponibla inkomst halverad som arbetslösa. Dvs de som tjänar mer än 28 tusen i månaden. Ingen talar om de lågavlönades villkor, de som inte en gång kommer upp till taket, och deras krav. När syrrorna strejkade i våras så vägrade partiet att stödja dem på 1 maj.
Vissa LO-facks höga löner har haft ett pris, och de är beredda att försvara dem, även om det innebär att man trampar neråt.
Kort; under 90-talet skickades ett stort antal arbetslösa ut ur arbetslösheten genom att staten med vårt goda minne förvandlade dem till "egna" företagare. Stora pengar i studier, "omskolning", och andra extraordinära åtgärder satsades för att med alla medel undgå konkurrens på arbetsmarknaden, vilket skulle kunna sänka lönerna. Nu skedde det ändå, men kunde koncentreras till vissa sektorer.
Men detta var det pris som LO begärde för att låta Person "sanera budgeten". För det, det egentligen handlade om, var att skjuta den nödvändiga strukturrationaliseringen på framtiden. Dagens Arenas förutsägbara drapa visar bara på vilken ovilja det finns inom rörelsen för att ta tjuren vid hornen.
Utanför arbetsmarknadens avtal om löner, arbetstider och andra rättigheter återskapades en sorts förkapitalistiska manufakturer av webbdesigners, frisörer, städare, säljare och franchise-kontrakterade, hantverkare etc. Utanför arbetsmarknaden trygghetssystem och regelverk ställdes 2 miljoner vuxna arbetsföra människor. 12 timmar om dagen och 7 dagar i veckan är ingen ovanlighet. För det handlade ju inte bara om att göra ett jobb, de skulle också sköta ett allt krångligare regelverk, bokföring och redovisning.
Och igen står en heterogen gruppering, 2/5-dels samhället, som idag står utan företrädare på det politiska fältet. De har varken objektiva eller organisatoriska gemensamma intressen med LO´s höglönegrupper. De representerar en social omstrukturering som saknar historisk relevans, de har ingen politisk historia att relatera till, bara en väldigt osäker framtid.
Den fackliga sfären blev en av staten skyddad sektor, med sina egna hierarkier. De som står utanför får klara sig bäst det går.
Diskriminering, rasism och inbäddning blev medlen och en statlig ideologisk offensiv försökte samla människor bakom de uppoffringar som vi alla måste göra. "Farbror Göran behöver dig". Maktlösheten hos stora grupper blev dess mål.
Jag menar att detta markerade slutet för en lång och framgångsrik facklig expansion. Man sålde möjligheten till makt för att behålla ett fåtals privilegier. Degenerationen börjar och går med blixtfart. Den solidariska tanken inom "arbetarklassen" dödas. ”Go home” ekar ropen ur morgon dimman över ett bygge i en svensk småstadsidyll.
Jag är övertygad om att vi måste lära oss se alla dessa nya, ostyriga, brokiga grupper som borde ingå i vårt partis kärna. Vi borde välkomna lettiska byggnadsarbetare i stället för skrika “Go home” i snyftigt, patetiskt dåligt illusionsnummer om att det är dem, som Byggnads slogs för, när de i verkligheten slogs för sina egna privilegier på hemmaplan.
Är det något definitivt över den här splittringen? Har förhållandet till produktionsmedlen i Marx´sk mening förändrats i grunden?
Det är en ny tid som bankar på dörren. Den är inte socialdemokratisk, inte svensk eller europeisk, utan i egentlig mening global.
Däri ligger den socialdemokratiska utmaningen. Och där borde den socialdemokratiska självkritiken ta sin början.
När löneskillnaderna inom LO-kollektivet började skena efter Perssons hemliga, men avgörande, överenskommelse med LO 1995, så skedde en kvalitativ förändring i det svenska samhället. Den solidariska lönepolitiken som en integrerad del av den
svenska modellen gavs defenitivt upp. Industrin skulle få vara lönenledande utan att det på något sätt skulle fungera som draglok för andra grupper. I takt med denhär utvecklingen och det som jag tecknar nedanför, så tappar både parti och fack, i dramatisk takt, sina medlemmar. LO förlorar nästan en halv miljon medlemmar under åren 1995 till 2006. Partiet ska vi inte prata om. Löneskillnaderna gallopperar och fördubblas mellan arbetare i privat anställning och kommunalare i offentlig tjänst. Det är för att försvara denna utveckling, huvudfrågan 2009 blir att höja taket i a-kassan, för att kompensera de som får sin disponibla inkomst halverad som arbetslösa. Dvs de som tjänar mer än 28 tusen i månaden. Ingen talar om de lågavlönades villkor, de som inte en gång kommer upp till taket, och deras krav. När syrrorna strejkade i våras så vägrade partiet att stödja dem på 1 maj.
Vissa LO-facks höga löner har haft ett pris, och de är beredda att försvara dem, även om det innebär att man trampar neråt.
Kort; under 90-talet skickades ett stort antal arbetslösa ut ur arbetslösheten genom att staten med vårt goda minne förvandlade dem till "egna" företagare. Stora pengar i studier, "omskolning", och andra extraordinära åtgärder satsades för att med alla medel undgå konkurrens på arbetsmarknaden, vilket skulle kunna sänka lönerna. Nu skedde det ändå, men kunde koncentreras till vissa sektorer.
Men detta var det pris som LO begärde för att låta Person "sanera budgeten". För det, det egentligen handlade om, var att skjuta den nödvändiga strukturrationaliseringen på framtiden. Dagens Arenas förutsägbara drapa visar bara på vilken ovilja det finns inom rörelsen för att ta tjuren vid hornen.
Utanför arbetsmarknadens avtal om löner, arbetstider och andra rättigheter återskapades en sorts förkapitalistiska manufakturer av webbdesigners, frisörer, städare, säljare och franchise-kontrakterade, hantverkare etc. Utanför arbetsmarknaden trygghetssystem och regelverk ställdes 2 miljoner vuxna arbetsföra människor. 12 timmar om dagen och 7 dagar i veckan är ingen ovanlighet. För det handlade ju inte bara om att göra ett jobb, de skulle också sköta ett allt krångligare regelverk, bokföring och redovisning.
Och igen står en heterogen gruppering, 2/5-dels samhället, som idag står utan företrädare på det politiska fältet. De har varken objektiva eller organisatoriska gemensamma intressen med LO´s höglönegrupper. De representerar en social omstrukturering som saknar historisk relevans, de har ingen politisk historia att relatera till, bara en väldigt osäker framtid.
Den fackliga sfären blev en av staten skyddad sektor, med sina egna hierarkier. De som står utanför får klara sig bäst det går.
Diskriminering, rasism och inbäddning blev medlen och en statlig ideologisk offensiv försökte samla människor bakom de uppoffringar som vi alla måste göra. "Farbror Göran behöver dig". Maktlösheten hos stora grupper blev dess mål.
Jag menar att detta markerade slutet för en lång och framgångsrik facklig expansion. Man sålde möjligheten till makt för att behålla ett fåtals privilegier. Degenerationen börjar och går med blixtfart. Den solidariska tanken inom "arbetarklassen" dödas. ”Go home” ekar ropen ur morgon dimman över ett bygge i en svensk småstadsidyll.
Jag är övertygad om att vi måste lära oss se alla dessa nya, ostyriga, brokiga grupper som borde ingå i vårt partis kärna. Vi borde välkomna lettiska byggnadsarbetare i stället för skrika “Go home” i snyftigt, patetiskt dåligt illusionsnummer om att det är dem, som Byggnads slogs för, när de i verkligheten slogs för sina egna privilegier på hemmaplan.
Är det något definitivt över den här splittringen? Har förhållandet till produktionsmedlen i Marx´sk mening förändrats i grunden?
Det är en ny tid som bankar på dörren. Den är inte socialdemokratisk, inte svensk eller europeisk, utan i egentlig mening global.
Däri ligger den socialdemokratiska utmaningen. Och där borde den socialdemokratiska självkritiken ta sin början.
You must be 
