Rolling and tumbling

Palestina. Återigen detta Palestina. Om man ändå var 20 och om igen kunde göra något åt sin vrede och förtvivlan. Alla dessa år av förnedring och förtryck. Alla dessa år av gettofiering, och långsam förintelse av ett folk medan världen tittar på. Samma passivitet inför Warszawa-ghettot 1939 som inför Gaza-ghettot 2009. 70 år som borde ha lärt oss något. Men nej. Vi ser på. Världen ser på.

Mina vänner har också, en del av dem- några är döda, blivit gamla. Har fått barn och barnbarn precis som jag. Vi har, var och en på sitt håll, försökt förmedla det hopp och den förtröstan som vi delade den gången. Men världen...världen vill inte se. Världen tar ställning. Å ena sidan - å andra sidan, ett resonemang på ett kafé. Klokheter lagras på klokheter. ”Israel måste har rätt att försvara sig” lyder mantrat.

Visst alla länder har rätt att försvara sig. Men inget land har rätt att ockupera, tortera, kollektivbestraffa ett folk. Ingen har rätt att förneka detta folks existens. Men å andra sidan.... Kafésamtal. Till intet förpliktande.

Jag läser The Guardian, lördagen den 27 december 2008. På sidan 8, en artikel om konflikten. Inte särskilt stor, en spalt, men längst upp på sidan. ”Israels yttersta höger vinner terräng när Gaza-raketer ökar spänningen.” är rubriken. I några rader gör man dagens upptrappning begriplig. Israel, demokratin Israel skall gå till val i slutet av januari, och den sittande Olmert-regeringen ligger illa till i opinionsmätningarna. Högern leder stort. Alltså behövs ett krig. För att säkra valsegern. Genom att visa israelerna att regeringen inte kommer att lämna över något till palestinierna, inget land, inga städer, ingen fred, inget människovärde. Allt för att behålla makten.

Under ett halvt års rådde vapenvilan. Utan att Israel har gjort det som ålagts dem, att hålla gränserna öppna till omvärlden. Gaza som ghetto har upprätthållits. Opinionsmätningarna fick vapenvilan att upphöra. Israels regering har sedan en tid planerat för en storoffensiv i Gaza, först flyganfall, sedan längs marken, palestinierna skall tvingas på knä eller allra helst i landsflykt.

Och snyftarna tar plats på arenan. Fredrik Federlay snyftar och förklarar Israels rätt att försvara sig mot ”missilregnet”. ”Missilregnet” som under tre dagar omfattade 35 avfyrade raketer, utan sprängkraft, utan möjlighet att rikta, som orsakar två personers död.

Våldet löser inga konflikter. Jag vet och jag vet det mycket väl. Våldet vidmakthåller dem. Oavsett vem som utför våldet. Men så är det ju inte det det handlar om heller. Egentlig.

Det handlar om ockupationen, det handlar om ghettofieringen av ett land och dess folk, det handlar om rasismen mot och avhumaniseringen av palestinierna. Det handlar om ett snart parlamentariskt val i Israel och rädslan för att förlora makten. Då får palestinierna bli de lämpliga spelpjäserna och de nödvändiga bondeoffren. För det handlar ju om israelisk inrikespolitik. Det handlar om en valkampanj. Om vem som skall få makten i det kommande valet.

Frågan ställs då genast. Kommer inte världen, om fel parti vinner, då att stänga Israels gränser, att avväpna dem och ogiltigförklara valet? Kommer inte världen att strypa tillförseln av livsnödvändiga mediciner, energi och mat? Kommer inte världen att förhindra israelerna att tala till det internationella samfundet? Som man gjorde då fel parti vann valet i Gaza.

Cynismer och ironi tjänar kanske inte palestiniernas sak, men vem ser oss då vi gråter, då vi sörjer våra döda. De lekande barnen, de meningslösa dödandet av desperata unga pojkar och flickor som ändå ingen ser. De som inte existerar. De som snart bara har Hamas att lita till.

Andra som skriver om palestina och här skrivs det intressant