Rolling and tumbling

Igår satt vi några stycken vänner och åt. Åsa bjöd på middag, eller rättare sagt vi tog alla med oss ingredienserna och bakade pizzorna hos henne och drack av medhavt till. Jag kom direkt från möte med valledarna i Tanum, fullladdad med valstrategier, slogans och prioriterade väljargrupper. De är nyfikna på den nyblivne ”politikern” och jag förklarar ivrigt socialdemokratisk elementa.

Vi har bosatt oss i den här delen av världen för att vi trivs här, glesbygd med 12 mil till storstan. Våra barn har växt upp tillsammans och vi har skaffat nya år på nacken. Vi har köpt våra eländiga ruckel och med egna händer renoverat och byggt dem till värdiga bostäder. Till våra CV kan vi lägga tusentals av byggtimmar och vi har förundrats över hur detta blivit lördagsunderhållning på bästa sändningstid i TV med Ernst och Martin. I vår del av världen är den vanliga årsinkomsten 150 000.

Men det var inte det vårt samtal kom att handla om. Nej vi talade om den dagen när vi bestämde oss för att aldrig hamna i socialbidragets klor. Åsa berättade om sin skilsmässa, när hon blev ensam med Konrad och det gemensamma huset, halvfärdigt, men lika fullt så färdigt att hon blivit fäst vid det. Hon hade en knapp halvtid och behövde hjälp för att klara resten. ”Sälj huset, flytta till tätorten men tro inte att du kan få något stort eller fint boende där.” fick hon till svar. Det var den enda lösningen som tjänstemannen kunde erbjuda. Synden skall straffa sig, hade hon nu försatt sig en en sådan situation så skulle hon inte tro att hon skulle få någon särbehandling. Åsa förstod inte. Det var ju inte hon som försatt sig i någon situation, det var ju inte privilegier hon bad om utan bara hjälp. Att samhället skulle se som sin uppgift att bestraffa och sätta människor på plats förstod hon inte. Därför så sa hon upp bekantskapen med ”sociala” den 23 augusti 2001. Det visade sig att vi all kring bordet kunde ange dagen då då vi efter samma upplevelser gjort likadant. 16 mars 1990, 10 juni 1978, 12 november 1983... vi kom ihåg dagarna.

Vi som satt kring det där bordet och åt pizza på årets andra dag, hör alla till de som i arbetslöshetens 1990-tal blev hänvisade till ”Starta eget”-kurser. Nu skulle vi kastas ut från den trygga och reglerade arbetsmarknaden till ett liv som ”egenföretagare”. Vi, tillsammans med de förtidspensionerade och utdiskriminerade, sanerade arbetsmarknaden och befriade den från besvärande konkurrens om de få arbetstillfällena. Vi var de som arbetade 70 timmar i veckan för att någon gång i framtiden skörda lyckan av att vara sin egen. Det var vi som tog alla springvicken och såg till att den rationaliserade vården hankade sig fram, timme för timme, när det egna företaget knappt gav 30 kronor i timmen. Vi levde och vi överlevde.

När Åsa lämnat socialkontoret så passerade hon halvvägs hem, äldreboendet i Kville. När hon kom hem så tog hon telefonen och ringde dit, ”Hej jag heter Åsa, jag är nyskild med en grabb och ett hus och jag kommer inte att klara mig om jag inte får ett jobb.”. ”Jag blev ensam med tre barn, jag vet hur det är.” svarar kvinnan i andra änden. ”Kom hit i morgon så ska vi se till att du får ett jobb.". Och Åsa funderar den dag som idag är på varför de inte svarade så på socialen.

Det blev ett middagssamtal att lägga till de andra, men som också kändes som en pendang till bloggvärldens egen lilla middagssamtalsskandal hos Göran Skytte, om än i en helt annan samhällsklass.

Andra som skriver intressant om politik, välfärd, socialdemokrati och valet