Rolling and tumbling

Fredrik Jansson frågar, i sin bloggtext om funktionssocialismen, varför det är enklare att sälja ut offentlig verksamhet till privata i det av socialdemokratin präglade Sverige än i det privatkapitalistiska USA. Han sökte svaret i just det funktionssocialistiska tänkesättet: att det spelar ingen roll vem som utför jobbet så länge det blir gjort.

Kanske är det ett svar, men det är definitivt ingen förklaring. Fredrik beskriver utvecklingen från 1970 så här: ”.....maktbalansen i samhället var möjlig så länge staten och kapitalet lade fokus på olika saker, det som av den tidens marxister kallades reproduktion respektive produktion. Från 1970-talet har balansen rubbats. Och även om det från vänster gjordes framstötar, framförallt när LO antog Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder, så är det framförallt högern som tagit mark under de senaste decennierna.(min understr) Kapitalet har expanderat in på nya samhällsarenor. När man börjar se den bortre gränsen på sina klassiska områden har man börjat sträcka sig efter det som tidigare var självklara delar av den gemensamma sektorns domäner. Skola, vård och omsorg, såväl som kollektivtrafik, pensioner och el är nu varor på marknader där privatkapitalistiska intressen har tagit för sig.”

Fredrik gör sig här till tolks för den traditionella, statskapitalistiska förklaringsmodellen. Han ser bara två aktörer i samhället, staten och kapitalet. Och därför blir också hans beskrivning oriktig. Om vi för in två andra aktörer i samhällsutvecklingen, arbetarklassen och överklassen, om vi breddar arbetarklassen till folket och överklassen till eliten, så ser man en helt annan verklighet. Då ser man att det i första hand är ”framför allt” staten som ”tagit mark under de senaste decennierna”!

Genom att förstatliga inkomsten behärskar idag staten ca 75% av bruttonationalinkomsten,BNI. 1970 var motsvarande siffra 38%! Staten reducerade den enskilde löntagarens del i konsumtion, i ekonomiska prioriteringar, i självförsörjningsgrad, i kapitalbildningen med hälften, ja i praktien med 100%. Möjligheten för en arbetare att delta i framväxten av en gemensam samhällssektor förhindrades.

För det måste stå klinkandes klart att en stor statlig offentlig sektor inte är den enda vägen till samhälleligt ägd och driftad gemensam sektor. Möjligheten till att starta vård, omsorg, försäkringar, banker, pensionskassor, ja allt det som vi förknippar med välfärdsstat och gemensam sektor, behöver inte begränsas till en aktör, staten. För mig är ett kooperativt, medlemsägt dagis eller en kooperativ, medlemsägd bank i högsta grad en samhällelig, gemensam aktör i en samhällelig och gemensam sektor.

Kooperativa lösningar omöjliggörs helt enkelt därför att arbetarklassen inte längre disponerar de ekonomiska medel, det överskott som skall till för att våga, ja ens kunna satsa i egna lösningar. Man kan många gånger läsa bland socialdemokratiska bloggare om en längtan tillbaka till folkrörelsen, till kooperationen, till en kooperativ bank, ett kooperativt försäkringsbolag, ett kooperativt energibolag osv. På bostadsmarknaden ropar vi efter hyresrätter och kooperativt ägande. Förstatligandet av arbetarens inkomst har satt ett effektivt stopp för den visionen. Idag har vi fullt upp med att klara sista veckan innan löningen kommer. Att tala om sparande är en skrevspark på folk.

Att staten dessutom har varit en dålig, ja usel förvaltare av mina förstatligade inkomster illustreras av utvecklingen av mitt pensionssparande. Om jag 1963, när jag började arbeta, placerat mina pensionspengar i Investoraktier så skulle mitt pensionsgrundande sparande varit 16 gånger högre! 8 miljoner i stället för 550 000.

Den absolut viktigaste diskussionen bland oss som stod ute på fabriksgolvet under 70-talet var frågan om medinflytande, löntagarstyre, del i storföretagens vinster. Där var Gösta Fagerholms PM till Metallkongressen 1970 om löntagarstyrda vinstfonder för konjunkturutjämning betydligt viktigare än Adler-Karlssons obskyra skrift. Under hela 70-talet värkte vi fram det som kom att bli löntagarfondsförslaget, ett förslag som allteftersom kom att utvecklas bort från arbetarens direkta inflytande på företaget/branschen till statens. Kapitalbildningen kom att bli ledordet, med löntagarna som bakbundet alibi.

Det är symptomatiskt att när vi diskuterade medinflytande, löntagarstyre och vinstdelning så gällde det aldrig den statliga sektorn. Aldrig formulerades läkares, sjukvårdsbiträdenas, lärarnas, barnsköterskornas, de personliga assistenternas ”löntagarfonder”. Man utgick helt enkelt från att eftersom de ägdes av staten så var de att betrakta som löntagarnas egna. Ett löntagarägande vore en paradox, enligt det statskapitalistiska synsättet.

Men varför skulle ett kooperativt styrt och ägt sjukhus med en kooperativ bank som finansiär och med en kooperativt förvaltad sjukvårdsförsäkring vara mindre gemensam, mindre välfärdssamhällelig än en statlig dito? Jag inser givetvis att det inte är problemfritt, men därifrån till att påstå att den statskapitalistiska lösningen skulle vara problemfri, tyder ju på en absolut blindhet.

Man kan gott stanna vid och fundera över var denna hänförelse för staten kom från. En inte oviktig faktor tror jag var den allmänna ”vänster”-våg som drog över samhället. Auktoritära lösningar presenterades som demokrati och en stor del av de socialdemokratiska intellektuella kom från universiteten, där dessa ideal hyllades bland studenter och i undervisningen. Kanske hade också tron på en planekonomi med mänskligt ansikte stärkts i avstaliniseringens spår. Den närmast religiösa hyllningen till de kinesiska och kubanska projekten legitimerade den starka staten, som också blev ett av Olof Palmes centrala begrepp. Förttrycket i Vietnam och Kampuchea förtegs inför den amerikanska imperialismens krigsbrott. Den nordkoreanske diktatorn Kim il Sungs Juche-ideer lanserades som lösningen för det avfolkade Norrland.

Att planekonomierna befann sig på ett sluttande plan och till slut upphörde att fungera som distributör av varor och tjänster, såg man inte den gången. Gorbatjov gav planekonomin och den starka staten ett trovärdigt ansikte.

Och den socialdemokratiska vurmen för den starka staten lever vidare och med det så försvinner andra möjliga, solidariska, gemensamma och folkliga alternativ till den offentliga sektorn bort.

Sett i detta sammanhang så blir mitt svar på Fredriks fråga att det inte handlar om en överföring av kapital från offentlig till privatkapital, från vänster till höger. Det handlar bara om en omfördelning inom eliten. Folket står utanför oavsett.

Så jag fortsätter envist att hävda, precis som Fredrik själv en gång sa: Socialdemokratin måste återvända till arbetarklassen!

Andra skriver intressant om arbetarklassen, kooperationen och välfärdssamhället.