Rolling and tumbling

Valet till EU-parlamentet ställer oss inför stora utmaningar. Det socialdemokratiska partiets kurs måste korrigeras, och det kan vi bara göra med en riktig analys av valresultatet.

De borgerliga gick fram, både i Sverige och i Europa. Alliansen ensam hade någon procent mer an de rödgröna. Lägger du SD och Pp (de har ju deklarerat att de kommer att ansluta sig till den liberalagruppen i parlamentet) till det borgerliga blocket så är den borgerliga segern förkrossande.

EU-nejsägarna och även de uttalade kritikerna gick tillbaka totalt sett. (V)´s dramatiska fall och Junilistans katastrofval är en kraftig markering av väljarna. Den enda verkliga rörelsen i detta block är att överströmningen till SD. Min analys av SD frammarsch i skuggan av den frånvarande ideologiska debatten om EU från den demokratiska nej-sidan bekräftas. Jag hävdar att det är nej-sidans ansvar att ta debatten om skiljelinjerna mellan de olika nej-ståndpunkterna. Inte i avståndstagande från SD i allmänhet, utan specifikt i EU-frågan. Vad är det som skiljer er åt? Varför är Sverigedemokraternas nej till EU felaktigt? Smit inte en gång till, det tjänar bara extremhögern på.

Jag tror att Mona Sahlin tar fel när hon påstår att det är de EU-kritiska som stannat hemma. Av mina egna erfarenheter och allt jag läst och sett så är det absolut vanligaste argumentet: ”Jag vet för lite” ”Jag har inte tid att sätta mig in” och dessutom i många fall en trötthet på politiker som skor sig och skaffar sig förmåner, dvs klassisk missnöjesreaktion, först långt ner på listan kommer kritiken av EU som institution och EU som tanke. Missar vi detta i analysen så kan vi fortsätta att räkna med fallande siffror. Enn Kokk tror det motsatta i sitt försvar för Lars Ohlys valanalys.

Peter Gustavsson gör en intressant och välskriven analys av valet där dock slutsatserna blir ett hopkok av önsketänkande och fastlåsning. Han drar slutsatsen att valresultatet är en kraftfull markering av stöd för Marita Ulvskog! Men snälla Peter, du måste väl ändå se att nej-till-EU och skeptikerna har förlorat? Den enda tydliga framgången för den sidan är (sd)´s tredubbling av sina röstetal.

När inte önsketänkandet räcker till så beror vårt nederlag på att andra ställer till det. Peter Gustavsson försöker förklara valresultatet med att det är de andras fel. Junilistan har inte gjort det ena, (v) har inte gjort det andra, Piratpartiet har gjort ditt och (mp) har gjort datt. Att det kan ha något att göra med just det sätt som vi formade politiken inför valet, med alla taktiska krumelurer och vaga utfästelser, tvehågsna internationalism och nationell självhävdelse, det faller inte Peter in.

Hans slutkläm vittnar om den fullständiga handfallenheten ”Visst är det en framgång i sig att ha motat tillbaka den väldigt negativa trend socialdemokratin befunnit sig i under det senaste halvåret, och det är bara opinionsmätningarnas tal om att 30 procent kunde vara möjligt som gör att folk hade ens tänkt sig att det skulle kunna bli annorlunda.”

"Valet var en framgång!" Men vi fick 24.6%.
"Vi har motat bort en väldigt negativ trend!" Men opinionsmätningarna gav oss faktiskt över 30%. Riksdagsvalet 35!
"att folk hade ens tänkt sig att det skulle kunna bli annorlunda.” Och det sista förstår jag överhuvudtaget inte.
Är det någon som begriper en sådan utsaga?

Låt oss se verkligheten som den faktiskt ser ut, det nyttar inte att skapa illusioner och fantasibyggen. Vi har fortfarande tid på oss att rätta till något i den felaktiga kursen.

Intressant? Andra skriver om valet här och här och här och hör och häpna här.

En hektisk vecka, uppkörning till premiär den 18 juni, EU-valet och valarbete och inte minst min dotters studentexamen.

Efter 3 år på egen hand i Göteborg så ska hon äntligen få springa ut. Hon valde själv att gå på GTI och en teknisk klass, hälften datatekniker och hälften fordonstekniker. Hon ensam flicka bland 20 pojkar. Första året var ett h-te. Så pressad var hon, att hon sökte en annan skola, det kommunala Hvitfeldtska gymnasiet. Men det var för snobbigt och opersonligt, lärare som inte kom ihåg namnen, elever som positionerade sig för att komma längst fram, så hon vände åter efter en månad till sina bilmekar och datanördar.

Klassen bestod av en salig blandning av folk från Göteborgs förorter. Rätt mycket av skoltiden de första åren gick åt till att skapa en fungerande social samvaro. Mobilerna måste stängas av. Tider passas, fokusera på jobbet. Lärdomen att respekt är något som man förtjänar, inte skaffar sig. Under det tredje året så var de till slut en sammansvetsad klass, en klass som gillar att vara tillsammans, där var och en har sitt värde i sig själv. En klass med mogna killar som bad om ursäkt för hur de behandlat henne det första året och skrev kärleksförklaringar till "sin syster" i hennes mössa.

Vi stod där på skolans lilla trånga innergård och trängdes, föräldrar, syskon och vänner. När klassens sprang ut så viftades med plakat, visslades i visselpipor. Studenternas glädjevrål blandas med nordafrikanska kvinnornas glädjerop, glädje från världens alla hörn kommer till uttryck. För en kort stund så får vi uppleva hur Sverige och världen faktiskt ser ut men också hur den skulle kunna vara. Och man vill behålla det här ögonblicket, stanna kvar i det för en stund. Om än vi alla är medvetna om att där ute på gatan så står verklighetens Sverige och väntar. Ett Sverige där hur livet gestaltas är beroende på var du kommer från, vilket namn du bär, de betyg du fått. Diskrimineringens grå vardag. Men det är inte det man tänker på en sån här dag. Här och nu tänker man på framtiden som en möjlighet.

Aliz, vår dotter, strålar som hon aldrig gjort förr. Glädjen och känslan går inte att ta miste på. Ut i livet med dig, storsjan!

Hon har bjudit till en liten fest i trädgården utanför landshövdingehuset i Majorna där hon hyr ett rum. Den tjänar bara som försmak på det som komma skall, den stora festen här hemma i Bottna. Hon bjuder stort och hela bygden kommer, faktiskt hela bygden. Själv kommer jag sent denna lördag eftersom människor i en annan bygd i ett grannland har bestämt sig för att samlas kring ett skådespel om sin historia och valt mig att regissera det. När jag kommer är gårdsplanen fylld av cyklar, bilar, mopeder och motorcyklar. Det är elektrikern och smeden, det är doktorn på Chalmers och läkaren på vårdcentralen, vårdbiträdet på äldreboendet och vaktmästaren på skolan, rektorn på teaterhögskolan i Luleå, konstnärer och bönder. Det är unga och gamla om vartannat. Det är faktiskt hela bygden som kommer för att önska henne henne lycka till för framtiden. I en trädgård i en liten bygd visar vi också vad ett samhälle kan vara, ett samhälle som samlas för att önska en ung människa en ljusnande framtid. I solidariet och gemenskap.

Intressant. Andra skriver om framtiden nära och fjärran.

För mig som bor på västkusten, i en kommun hårt drabbad av krisen i bilindustrimn, är det en självklarhet att kryssa Olle Ludvigsson. För oss är det uppenbart, de gamla industristrukturerna kommer inte att leva kvar. Något nytt ska att byggas upp på ruinerna av det gamla. Sådan är verkligheten. Så har det alltid varit. Men precis som ett flintafynd på en åker, rester från en forntida verksamhet, kan tvinga fram en annan dragning av den stora motorvägen, så kommer lämningarna efter bilindustrin att sätta sina spår. Arbetarnas kunskaper och erfarenheter tar vi med oss och bygger en ny, klimatsmart och framtidsinriktad industri. Till det så behöver vi kunniga och erfarna företrädare från arbetarleden. Framtiden tar en annan riktining.

Här i Bohuslän är det uppenbart hur viktigt EU är för utvecklingen. Vart och vartannat projekt, från motorvägar till föreningsutveckling i småskalighet, bär den blå och stjärnbeströdda EU-logon. För oss är det många gånger närmare till Brussel än till Stockholm. Vår region är en Nordsjö-region med 4 länder representerade. Därför kryssar jag en som förstår regiontanken, som förstår regional utveckling i Europa. Någon som lämnar den nationella inskränktheten därhän.

Vi behöver fler i politiken som kan se verkligheten ur ett arbetarperspektiv. Hos oss har vi drivit EU-valrörelsen i nära samarbete med LO. Vi har stått samman på gator och torg. I samtalen oss i emellan utvecklas en förståelse för vad EU kan betyda för oss.

När jag kryssar Olle Ludvigsson så kryssar jag också en förhandlare. En människa som ägnat sitt liv åt att få andra att ändra ståndpunkt men också sett hur mycket man kan ändras själv utan att förlora sin själ, en som förstår att verkligheten kräver givande och tagande, att även andra kan ha rätt, att kunna se vad som tjänar de människor man representerar. Socialdemokraterna behöver förhandlare i EU-parlamentet.

Därför kryssar jag inte heller de som stoltserar med sin principfasthet, de som står där ensam som Sven Dufva på vakt och viftar med sin åsikt, utan att märka att verkligheten tog en annan bro.

Egentligen är det ett lyxproblem vi har. Så många goda namn det finns på våra listor, Evin, Ardalan, Olle, Åsa, Jens, Göran...

Vi socialdemokrater kommer att få goda representanter i parlamentet, den vetskapen gör mödan värd.


Intressant?

Idag var en sån där skön dag, kompledig från jobbet och massor att göra. Stora planer med huset skall förverkligas, man får ta vägg för vägg och rum för rum.

På eftermiddagen så kallade partiet. Valbroschyrer skulle delas ut utanför systemet. Tack och lov för en vacker och varm dag. Det var Lars S och jag som delade på uppgiften. Några hundra pamfletter, rösta på Olle Ludvigsson, Västsveriges röst. Människor är vänliga och för en annan som gillar att tjöta gavs rikligt med tillfällen. Men en sån här gång är också ett av de informella tillfällena för Lars och mig att diskutera politik. Lars är väl knappt tio år äldre än jag, vi är alltså två gamla gubbar, med många års erfarenhet på nacken. Lars uppfattar nog sig som vänster, antikapitalist är han och i grunden EU-motståndare. Jag är frigångare, kooperatör och inte alls lika avog till marknad och privat verksamhet. Vi diskuterade det mesta och en del skall väl besparas er, kära läsare.

Vi kom in på diskussionen om vården och privatiseringarna. Här i Tanum har fyra läkare beslutat att öppna egen vårdcentral. Placeringen blir i Hunnebostrand, i grannkommunen Sotenäs. Lars högg som en kobra, de, dvs läkarna, är giriga förstås. De vill bara tjäna bättre, det är ju självklart att de väljer att bli stafettläkare och håva in 10 gånger mer.... det var ingen ände på hur usla och moralbefriade de här fyra var. Nu faller det sig inte bättre än att jag råkar känna de här läkarna. Tro nu inte att vi spelar golf tillsammans eller umgås i Rotary. Nej de är medlemmar i vårt inköpskooperativ, vår egen kooperativa dagligvaruaffär. En av dem är också medlem i vårt arbetskooperativ, som ställer upp vid arbete på hus och hem. En annan är medlem i konstnärskooperativet KKV Bohuslän. Någon är aktiv i vänsterpartiet, en annan i miljöpartiet.

Det är alltså människor som kan antas stå så långt från girigheten man kan tänka. Deras drivkraft är att stå till tjänst för människorna i behov av vård. För landstinget och kommunen har rustat ner, vårdcentralen i Hunnebostrand stängdes och verksamheten flyttades söderut till Smögen och vårdcentralen i Fjällbacka flyttas till centralorten Tanumshede. Nu är det plötsligt 5 mil mellan vårdcentralerna, som dessutom ska betjäna ett stort antal fler patienter. En kraftigt försämrad service med andra ord som beledsagas av det sedvanliga löftet om skattehöjning. Och folk har protestera i åratal mot dessa planer, medan politkerna har tigit och genomfört sin plan. Det vill de här fyra läkarna råda bot på genom att de satsar sina egna krafter, sina trygga anställningar i landstinget, sina fasta löner på att ge medborgarna bättre kvalitet, bättre vård och mera tillgänglig vård. Jag undrar om Lars skulle ha haft samma inställning om han tagit reda på verklighetsbakgrunden i stället för att citera lite fritt ur nån gammal studiecirkel i elementär marxism. Jag vet inte.

Men det som skadar så mycket är att den här typen av resonemang sprids ut, det förs fram i sällskap och sammankomster och får ett slags legitimitet enbart genom sin retorik. Det är så lätt att instämma i, man kan samlas kring lägerbålet och spy sin galla, inte över de politiker som så till den grad försämrade vården, utan över de fyra läkare som ville ge vården tillbaka till dem som den tillhör, medborgarna.

Det är i sådana här sammanhang som den självförhärligande ”vänster”retoriken blir ett gift. Det förgiftar partiet och det förgiftar våra medlemmar, den skapar distans till vanligt folk.

Det hjälper till att gräva den djupa vallgrav som växer mellan politik och medborgare.

Intressant?

PS. Det ska framhållas att Lars är en utmärkt människa och partivän, det handlar inte om honom utan om en del av de idéer som han representerar.

Frågan om skatterna handlar inte om beslut om skattehöjning eller inte i fullmäktige på tisdag . Det tror jag fullmäktigeledamöterna är fullt kapabla att avgöra själva. Nej, jag skriver om hur vi socialdemokrater ser på det gemensamma och på det statliga. För mig är inte begreppen liktydiga. Det är det för många andra socialdemokrater däremot.

Vi har sedan 70-talet så envetet beträtt förstatligandets väg, att vi glömt bort de andra gemensamhetsformerna för ägande. Vi har t.o.m avvecklat dessa former. På så sätt har socialdemokratin som en rörelse i samhället berövats mycket av sin dynamik. Och redskapet för denna avväpning av rörelsen har varit skatterna och de löften som vi gett i samband med dessa. Löften som vi har fått alltmer svårt att infria i takt att den beskattningsbara delen av löneutrymmet börja bli fulltecknat. 75% till staten, 25% till löntagaren har nått smärtgränsen. Skatteuttaget börjar bli kontraproduktivt.

Vi har lovats världens bästa skola, världens bästa vård, världens bästa a-kassa, världens bästa bostäder! Och i vår lilla slutna ankdamm har vi också fåtts att tro att det är så. Om det inte hade varit för de fula borgarna som över en natt river ner och förstör vårt eget nordiskt blonda Shangri La, den elaka omvärlden som skickar sina flyktingar till oss, skattesmitarna som sviker, världsekonomin som vill oss ont, polacker som turistar i välfärdssystemen, litauer som kränker kollektivavtalen och sänker lönerna...och så vidare i evighet.

Förklaringarna är många, du har hört dem samtliga, men har du någonsin hört en socialdemokrat på allvar fundera över om det verkligen är så smart det här med ett förstatligat välfärdssystem, om verkligen skatterna är det mest effektiva medlet, om skattekronorna används effektivt eller inte? Jag lyssnar och jag hör inget.

För det är ju inte bara pengar som slösas bort i rundgången. Människors delaktighet i välfärdsarbetet försvann med folkrörelsernas död. Vårt deltagande blev förvandlat och reducerat till anställning i kommuner och landsting. Vi blev välfärdssamhällets löntagare, viktiga arbeten som utförs med beundransvärt tålamod av underbetalda och överchefade anställda, framförall kvinnor. Men vi förlorade det engagemang och hängivenhet som kooperation och föreningsliv medförde.

Jag tror inte på nostalgi och återskapande av ett förlorat paradis. Men jag tror på en levande, kritisk analys och värdering av vår egen historia för att skapa framtidens samhälle.

Genom vår okritiska hållning till vår egen historia så förlorar vi också trovärdigheten. Allt färre tror oss när vi kommer med käcka budskap om nästa skattehöjning, och då hjälper det lite att partiledaren utropar hur häftigt det är betala skatt.

Så om vi socialdemokrater aldrig törs ta den ideologiska debatten om skatterna, dvs törs att skärskåda, kritiskt granska och kanske omvärdera skatterna som medel för att uppnå politiska mål, så kommer skatterna att bli just det, det politiska målet.

Och i samma ögonblick har vi då etablerat oss som en härskande klass.

För det är det som skandalerna kring AMF och Riva del Sole handlar om i samhället, bland vanligt folk. Här handlar det inte alls om Expressens journalisters politiska agenda. Den skiter folk högaktningsfullt i.

Intressant?