Rolling and tumbling

Jag har haft en intressant diskussion med den kloke Peo Wågström från Eskilstuna om skatter och a-kassan. Detta blev min slutkläm där och fungerar bra som bloggtext här.

Det är många som ifrågasätter vad de får för skatter och avgifter, på samma sätt som man häpet upptäcker vad bilförsäkringen egentligen täcker när man behöver den. Men för mig är det ologiskt att vi (socialdemokrater) utan att blinka säger ja till höjning av skatten, några föreslår att familjer ska ha 6000 kronor höjd skatt i månaden, andra tycker att 100% skatt är ett eftersträvansvärt mål, ( det här kan vi läsa om i Tvärdrag och SSK-bloggen bla) MEN vi förfasas över en höjning av a-kasseavgiften eller patientavgiften i vården. På samma sätt tycker jag att det är ologiskt att å ena sidan företräda en gemensam OCH solidarisk finansiering av våra trygghetssystem MEN å andra sidan ursäktar vi, förstår och ömmar för de som smiter undan genom att inte vara med i a-kassan.

Jag får inte det att gå ihop, och det får inte de flesta av väljarna heller. Där har vi ett problem.

Vi vet ju att över 50% av LO´s medlemmar har tagit privata tilläggsförsäkringar som täcker inkomstbortfall vid t.ex. arbetslöshet och sjukdom. När vårt parti sorgfälligt undviker att tala om detta så tror inte heller väljarna på oss. De tycker att vi pratar strunt. Vår verklighetsbeskrivning överensstämmer inte med den som folk upplever. De tror inte på vår framtidsvision eftersom de inte ser den och eftersom vi inte har en riktig samtidsbeskrivning. Och i ärlighetens namn får vi erkänna att vi varken har en framtidsvision eller en trovärdig samtidsbeskrivning. Vår berättelse, som det enligt det moderna språkbruket ska kallas, är en luftpastej. Det är en viktig orsak till att väljarna inte röstar socialdemokratiskt.

Att högavlönade industriarbetare får ett helvete ekonomiskt, särskilt om bägge i en familj sparkas, det är ju fullkomligt klart. Men det kan ju inte komma som någon överraskning. Att de, med sina inkomster, inte har skaffat sig det försäkringsskydd som krävs för den levnadsnivå de önskar, det måste ändå vara en del av individens ansvar. Även för en socialdemokrat.

A-kassans brister drabbar i första hand de lågavlönade, de deltidstvingade och papperslösa. Den drabbar den hälft som lever på löner under medianen, den drabbar inte den högavlönade industriarbeterskan och tjänstemannen. Slår hårt, javisst, men drabbar?

Men för våra lågavlönade, som varje dag i fullt arbete tvingas leva på den lön som beskrivs som helvetesavgrunden för andra, som blir arbetslösa, där har vi inget att tillföra. Vi mobiliserar kring kravet på höjd a-kassa och jublade när Kommunal fick böja ner sig och förnedrade acceptera 0,5% i löneförhöjning, vi hånade Sjuksköterskorna när de strejkade och vägrade stödja dem men jublar när Gruvarbetarna i Malmfälten och Stockholms Renhållningsarbetare kämpar för bonussystem och förmåner. Om vi inte ens kan tala klartext om våra värderingar och ideal inom våra egna led, hur tror ni då att vi ska få trovärdighet i samhället i övrigt.

Jag begär inte återhållsamhet, jag begär bara klartext! Det måste bli ett slut på skitsnacket. Ett slut på fjantarsleriet!

Intressant? Andra skriver om skatter och försäkringar, om krisen och framtiden.

I debatten kring EU-valet har begreppet Människan före marknaden dykt upp. En politisk idé som motsvaras av sagans Rödluvan och vargen eller Skönheten och odjuret, där marknaden är odjuret och människan Skönheten. En i och för sig sympatisk idé men som har föga med verkligheten att göra. Som politisk idé är den rent bedräglig och i bästa fall en saga.

För marknaden är ju inget annat än en plats där varor och tjänster byts. På marknaden agerar köpare och säljare, marknadens aktörer brukar de kallas. Det kan vara individer som du och jag, men det kan också vara organisationer och sammanslutningar där du och jag tillsammans agerar köpare eller säljare, som i fackföreningar, inköpsföreningar, kommuner, företag etc. Marknadens innehåll, vad som säljs och köps, tillgång och efterfrågan, kvalitet och pris m.m bestäms av människorna som befinner sig där.

Och här finns det stora skillnader. Olika intressen möts som kräver någon form av balanserad jämbördighet för att vara till ömsesidig nytta och glädje. En aktör, köpare eller säljare, kan ha en överlägsen styrka och sätta sig över marknadens balans och därmed bestämma varans pris, tillgång, kvalitet och tillgänglighet. Monopol är en sådan ojämlikhet på marknaden. Organisation, våldsmakt, tillgång till teknologi, mediamakt, ryktesspridning är andra medel att rubba balansen. Hela tiden görs dessa försök att skaffa sig fördelar. Därför är en demokratisk stat, som genom en demokratisk lagstiftning och demokratisk kontroll av att spelreglerna upprätthålls via fria media , nödvändig.

Men framför allt krävs starka aktörer som ser till att relationen mellan dem är jämlik och balanserad.

Den svenska arbetsmarknaden och den svenska modellen, salig i åminnelse, är ett sådant exempel på den friaste marknaden vi har i Sverige. Där har marknadens aktörer, fackföreningsrörelsen och arbetsgivarna, sedan lång tid hävdat sin självständighet. Det är arbetsmarknadens parter som ska bestämma spelreglerna och avtalens innehåll. Statens roll har varit att skriva de lagar som bekräftar det som aktörerna kommit fram till och bara vid några få tillfällen så har staten gått självständigt in och sagt vad som gäller. Tack vare en stark fackföreningsrörelse så har den ekonomiskt och politiskt ”svagare” parten, löntagaren, kunnat matcha ägarna till arbetsplatserna. Men också tack vare att arbetsgivaresidan har varit stark och disciplinerad, så har den ”den svenska modellen” varit framgångsrik.

Människan före staten, människan före monopolet, människan före girigheten, människan före privilegierna, ja det finns många ”människan före-” här som jag kan säga ett entydigt ja till, men absolut inte ”Människan före marknaden”. Tvärtemot! Det liknar mera på det tidiga 1800-talets maskinstormare som slogs mot spinnmaskinerna, eftersom att de till synes tog jobben från folk.

Så vad menar egentligen ”de nya maskinstormarna” med sitt ”Människan före marknaden”? Vad är det vi ska ersätta marknaden och starka aktörer med? Ett nytt ekonomiskt system som ser ut hur? Jag ser inga svar på de här frågorna, däremot ser jag en massa populistisk felanvändning av begreppet marknad blandat med en längtan efter en stat som på något sätt skulle sudda ut motsättningar och kraftmätning på marknaden. Och där börjar det lukta riktigt illa.



Intressant?

Häromdagen publicerade socialstyrelsen sin rapport om läget i sjukvården, ”Bra kan bli bättre”. I sin sammanfattning lägger man särskild vikt vid att patienten måste få mera inflytande över sitt eget tillfrisknande. Frågan om patientens roll i sjukvården är alltså en fråga om makt. Det känns rätt märkligt att en politisk analys av en av välfärdssamhällets viktigaste åtaganden ska komma från en myndighet och inte från politikerna och de politiska partierna!

I rapporten pekas det på att svensk vård varken lever upp till sjukvårdslagens skrivningar eller dess intentioner. De politiska partierna har svikit sitt ansvar å det gruvligaste. I stället för att se vårdens verkliga problem så har man helt och hållet fokuserat på mer eller mindre resurser till vården, som om problemen var av ekonomisk natur! Höjda eller sänkta skatter är slagorden som haglar i debatten. Privatisering, vårdval, avskaffade landsting är några av lösningarna som diskuteras. Det här är att se allting ur ett politikerperspektiv. Patienternas och de anställdas intressen är nollade. Politikerna söker politiska lösningar som tillfredsställer politikernas behov.

Här måste en förändring till. Annars havererar demokratin. Politikerna håller på att långsamt gräva sin egen grav. Det gäller inte minst socialdemokraterna, som nu måste ta en ordentlig uppgörelse med sin egen politik, som ju är den som grundlagt det nuvarande systemet. Vården lever inte upp till våra grundvärderingar. Den är inte fri eftersom patienten saknar makt och den sätter inte patientintresset i fokus. Den är inte jämlik, människor särbehandlas på grund av ålder, kön, etnicitet, bostadsort, ekonomiskstatus. Den är inte solidarisk eftersom den diskriminerar och ställer både patienter och personal på undantag.

Socialstyrelsen pekar på nödvändigheten för svensk vårdpolitik att stiga ner från sitt elfenbenstorn och börja lära oss av omvärlden. De som vågat yttra detta har ömsom förklarats vara landsförrädare eller ställts till svar för att förespråka USA´s vårdsystem! Inget argument har varit för lågt för att skydda de politiska chauvinister som ser vården som sin egen lekstuga.

Hela rapporten är en bredsida mot de politiker som är satta att styra och leda vården. Men vad gör då framträdande politiker när Socialstyrelsen presenterar sin rapport? Man läser den som politiker och använder den valtaktiskt. I uttalanden och inlägg, bloggar och intervjuer ser vi socialdemokratiska politiker och massmediamänniskor som lyckats läsa en del av rapporten och som de sedan förvanskar och reducerar till att ”Fattiga får sämre vård.” I stället för att ta till sig av analysen och kritiken så använder man den som ett tillhygge för att attackera den politiska motståndaren. Rapporten förvandlas till precis det som den varnar mest av för – det obefintliga patientperspektivet.

Och ett är säkert, vi kommer inte att få bättre vård av en sådan hållning.


Andra skriver intressant om vården, politiker, demokrati och smått och gott.

Och läser ni inget annat så måste ni läsa Erik Laakso.

Peter Karlberg tar upp min pizzabagare-text och efterlyser ett perspektiv i globaliseringens tidsålder. Jag är så hjärtans enig med honom, men jag vet inte vad jag skall säga. Jag går därför den andra vägen och återlanserar en gammal text med ett präktigt nationellt navelperspektiv, men som ändå visar på hur illa det är ställt med den socialdemokratiska debatten. (Hakan är härmed utställd till slag)
---------------------------------------------------

"Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd presenterade nyligen en ny rapport - Rik och frisk, fattig och sjuk.
I rapporten konstateras det att det finns ett starkt samband mellan inkomst och hälsosituation.

”Sannolikheten att ha god hälsa är större om du har hög inkomst, än om du har låg inkomst.....Här finns också en tydlig åldersfaktor: det är de unga i befolkningen som mår sämst. Det är skrämmande.”

De konstaterar att med den ekonomiska krisen på 1990-talet har den ekonomiska ojämlikheten ökat kraftigt.

Analysen följs dock inte av något spännande och nytänkande program. I stället plockas gammal skåpmat, som mera bidrag och höjda skatter, fram utan att man problematiserar den vägen.

”Skatte- och transfereringssystemen måste användas för att åstadkomma minskade klyftor. Finanspolitiska stöd bör riktas mot de grupper som har det sämst ställt, t ex höjda barnbidrag, bostadsbidrag och flerbarnstillägg. En ny förmögenhetsskatt och ökad progressivitet när det gäller inkomstskatterna bör övervägas. A-kassan bör återställas, med högre ersättningsnivåer och väsentligt lägre avgifter.”

Men varför sägs inget om löneskillnaderna? Varför gå omvägen via bidragen, som inte ”gynnar de sämst ställda” . Bidragens baksidor är många. Varför fundrar man inte kring förändringarna i skattesystemen som skulle gynna låginkomstagarna. Jag och andra har föreslagit ett stort grundavdrag i skatten, vilket skulle ge människor tillgång till ekonomiska resurser utan att ta omvägen via skattesystemet? Ett lösning som också är mera jämlik, eftersom den betyer allra mest för de med låga inkomster.

Utredarna fortätter med analys och förslag till förändringar inom vården:
”Primärvården måste fortsätta att utvecklas. Fri etableringsrätt i primärvården riskerar att leda till en snedfördelning av vården. Man bör överväga att avskaffa avgifterna i primärvården, om man går till den vårdcentral där man är listad.”

Det är väl OK, och diskuteras på andra platser, men det löser inte köproblematiken. Det är i specialistvården köerna uppstår. Gratis primärvård hjälper ingenting. Snarare ökar de ojämlikheten mellan svaga och starka kommuner, eftersom kostnadstäckning måste hämtas från annat håll.

I Västra Götalandsregionen föreligger förslag om nolltaxa inom primärvården, men här anger man också motivet. Det är för dyrt att hantera 100-kronan administrativt. Så istället för att göra något åt den dyra administrationen så tar man in avgiften genom skattehöjning. Tyvärr ett alltför vanligt feltänkande i den, av ”apparatens” intresse, hårt styrda vården.

Rent ansvarslösa i sin ytliga analys blir utredarna när de konstaterar: ”Köerna i sjukvården måste minska. Köerna växer nu mycket snabbt på flera håll i landet. Det behövs rejäla resurstillskott för att minska köerna, och säkerställa att alla landsting når upp till vårdgarantin.” Utan att göra något försök till att analysera köernas orsak så tillgriper man standardreceptet: Mera pengar! Men till vad och varför undviker man sorgfälligt att utreda.

Köerna i vården är möjligen ett resursproblem, men det är i första hand ett internt problem med interdebitering, omöjliga journalföringssytem och underutnyttjande av den privata sektorn. Utan att skärskåda dessa förhållanden så kan vi inte säga ett ord om resurstilldelning. Att politikerna i sin privatiseringsiver bara sett till billigaste alternativ har cementerat ”den demokratiska vårdkön”. Människor har inte blivit friskare av det.

När de så söker sig andra vägar till att bli friska så hugger utredningen skoningslöst: ”Gräddfilerna i vården måste stoppas. När köerna till den offentliga vården ökar, växer det fram en parallell privat sjukvårdsorganisation för de allra rikaste. Ordningen ”vård efter behov, inte efter plånbok” rubbas. En ny lag som bl.a hindrar offentliga sjukhus från att ta in försäkringspatienter bör införas.”

Detta är förfärande okunnigt. Hälften av LO-s medlemmar nyttjar privat sjukförsäkring och att hänföra dessa grupper till ”de allra rikaste”, gräddfilsåkare och plånboksparasiter är inte bara djupt okunnigt utan också politiskt självmord. Mer än hälften av befolkningen förlitar sig på och utnyttjar redan nu privata försäkringar och andra privata lösningar för att bli friska.

För att riktigt understryka sin brist på förslag för att lösa köproblematiken så ger man sig på nästa utväg. Man varnar ”för riskerna med gränsöverskridande vård. Den utveckling som sker inom EU-området kan innebära utvidgade möjligheter till att kräva att vård som söks utomlands ska betalas av hemlandet. En sådan fri dragningsrätt kan underminera den gemensamma finansieringen av sjukvården.”.

Varför inte utnyttja den möjlighet till ett stärkt samarbete i EU i stället? Varför inte ställa politiska krav på och i EU som gör att den gränsöverskridande vården blir tillgänglig för alla? Utredningens förslag känns defensivt och främmande. Vi talar om möjigheten att få vård som inte erbjuds i Sverige, i länder som Norge, Danmark, Finland, Estland, Tyskland; europeiska välfärdssamhällen som har samma höga ambitioner med befollkningens hälsa som vi.

Som helhet så förvånas jag över den absoluta frånvaron i rapporten av den viktigaste jämlikhetsaspekten, lönegapen.

Det största problemet för många människor idag är, att trots att de jobbar heltid inte har råd med livets elementa. Många människor tvingas idag till att ta två eller flera jobb för att klara vardagen. Likafullt blir de hänvisade till bidrag. Löneskilnaderna mellan de lågavlönade och medelinkomsterna ökar explosionsartat. Andelen fattiga växer.

I en mindre uppmärksammad statistik från OECD ligger Sverige bland de sämsta när det gäller förmögenhetsfördelningen. Ett mycket litet fåtal i vårt land disponerar huvudelen av de samlade förmögheterna.

Det betyder kort och gott att många människor inte har sparade pengar, dvs vi har ingen egen förmögenhet. Vilket i sin tur gör oss fullkomligt blottade i en situation då vi skulle behöva pengar. Ta tex en tandläkarräkning på 10000. Den är för många en omöjlighet att betala, med mindre än att man tar ett dyrt banklån. Om man nu kan få det. Det mest sannolika alternativet är att man avstår tandvårdsbehandlingen. Vilket i sin tur innebär att nästa gång kostar det kanske dubbelt så mycket.

När heltidarbetande i sin livstid inte klarar av att spara, så befäster man ojämlikheten i samhället. Att i det läget förespråka mera bidrag och högre skatt verkar snurrigt. Bidrag kan aldrig ersätta inkomst. Om inte annat märks det när vi kommer till pensionen. För du får inga pensionspoäng på bidrag."

Så skrev jag den gången, och jag menar att detta illustrerar hur dåligt en typisk 1970-talspolitik svarar mot de politiska utmaningar vi står inför idag. Ekonomiska skillnader splittrar arbetarklassen och skapar ny intressegemenskaper. Socialdemokratin bör inte bli bäst på att förvalta dessa skillnader.