Rolling and tumbling

”Är du beredd att betala lite mer i skatt så att mor Anna kan få komma ut i friska luften lite oftare?” lyder stridsropet från skattekramarna. Vi läste lika många skrämmande reportage om missförhållanden i vården år 2000 och 1990, då skatteuttaget var det högsta någonsin. Bortsett från det rent bedrägliga i argumentet: det finns ingen möjlighet att öronmärka sina inbetalda skattekronor, så är det ju fullkomligt verklighetsfrämmande! Vad är det som får någon att tro på att det skulle bli annorlunda idag? Visst måste vi få en bättre vård, visst ska vi lova det, men att koppla det till höjda skatter saknar fullkomligt trovärdighet! Väljarna vänder oss ryggen för de förstår bättre.

--- läs fortsättningen här, jag tvingas till det här sidvändandet eftersom att vissa inte accepterat ping till min nya sida, som länken går till. Alltså tålamod, bytet sker men det går långsamt, förhoppningsvis vinner vi på att debatten blir enklare.---


Intressant Andra skriver om skatter och välfärd här, här och här.

Fredrik Jansson frågar, i sin bloggtext om funktionssocialismen, varför det är enklare att sälja ut offentlig verksamhet till privata i det av socialdemokratin präglade Sverige än i det privatkapitalistiska USA. Han sökte svaret i just det funktionssocialistiska tänkesättet: att det spelar ingen roll vem som utför jobbet så länge det blir gjort.

Kanske är det ett svar, men det är definitivt ingen förklaring. Fredrik beskriver utvecklingen från 1970 så här: ”.....maktbalansen i samhället var möjlig så länge staten och kapitalet lade fokus på olika saker, det som av den tidens marxister kallades reproduktion respektive produktion. Från 1970-talet har balansen rubbats. Och även om det från vänster gjordes framstötar, framförallt när LO antog Rudolf Meidners förslag till löntagarfonder, så är det framförallt högern som tagit mark under de senaste decennierna.(min understr) Kapitalet har expanderat in på nya samhällsarenor. När man börjar se den bortre gränsen på sina klassiska områden har man börjat sträcka sig efter det som tidigare var självklara delar av den gemensamma sektorns domäner. Skola, vård och omsorg, såväl som kollektivtrafik, pensioner och el är nu varor på marknader där privatkapitalistiska intressen har tagit för sig.”

Fredrik gör sig här till tolks för den traditionella, statskapitalistiska förklaringsmodellen. Han ser bara två aktörer i samhället, staten och kapitalet. Och därför blir också hans beskrivning oriktig. Om vi för in två andra aktörer i samhällsutvecklingen, arbetarklassen och överklassen, om vi breddar arbetarklassen till folket och överklassen till eliten, så ser man en helt annan verklighet. Då ser man att det i första hand är ”framför allt” staten som ”tagit mark under de senaste decennierna”!

Genom att förstatliga inkomsten behärskar idag staten ca 75% av bruttonationalinkomsten,BNI. 1970 var motsvarande siffra 38%! Staten reducerade den enskilde löntagarens del i konsumtion, i ekonomiska prioriteringar, i självförsörjningsgrad, i kapitalbildningen med hälften, ja i praktien med 100%. Möjligheten för en arbetare att delta i framväxten av en gemensam samhällssektor förhindrades.

För det måste stå klinkandes klart att en stor statlig offentlig sektor inte är den enda vägen till samhälleligt ägd och driftad gemensam sektor. Möjligheten till att starta vård, omsorg, försäkringar, banker, pensionskassor, ja allt det som vi förknippar med välfärdsstat och gemensam sektor, behöver inte begränsas till en aktör, staten. För mig är ett kooperativt, medlemsägt dagis eller en kooperativ, medlemsägd bank i högsta grad en samhällelig, gemensam aktör i en samhällelig och gemensam sektor.

Kooperativa lösningar omöjliggörs helt enkelt därför att arbetarklassen inte längre disponerar de ekonomiska medel, det överskott som skall till för att våga, ja ens kunna satsa i egna lösningar. Man kan många gånger läsa bland socialdemokratiska bloggare om en längtan tillbaka till folkrörelsen, till kooperationen, till en kooperativ bank, ett kooperativt försäkringsbolag, ett kooperativt energibolag osv. På bostadsmarknaden ropar vi efter hyresrätter och kooperativt ägande. Förstatligandet av arbetarens inkomst har satt ett effektivt stopp för den visionen. Idag har vi fullt upp med att klara sista veckan innan löningen kommer. Att tala om sparande är en skrevspark på folk.

Att staten dessutom har varit en dålig, ja usel förvaltare av mina förstatligade inkomster illustreras av utvecklingen av mitt pensionssparande. Om jag 1963, när jag började arbeta, placerat mina pensionspengar i Investoraktier så skulle mitt pensionsgrundande sparande varit 16 gånger högre! 8 miljoner i stället för 550 000.

Den absolut viktigaste diskussionen bland oss som stod ute på fabriksgolvet under 70-talet var frågan om medinflytande, löntagarstyre, del i storföretagens vinster. Där var Gösta Fagerholms PM till Metallkongressen 1970 om löntagarstyrda vinstfonder för konjunkturutjämning betydligt viktigare än Adler-Karlssons obskyra skrift. Under hela 70-talet värkte vi fram det som kom att bli löntagarfondsförslaget, ett förslag som allteftersom kom att utvecklas bort från arbetarens direkta inflytande på företaget/branschen till statens. Kapitalbildningen kom att bli ledordet, med löntagarna som bakbundet alibi.

Det är symptomatiskt att när vi diskuterade medinflytande, löntagarstyre och vinstdelning så gällde det aldrig den statliga sektorn. Aldrig formulerades läkares, sjukvårdsbiträdenas, lärarnas, barnsköterskornas, de personliga assistenternas ”löntagarfonder”. Man utgick helt enkelt från att eftersom de ägdes av staten så var de att betrakta som löntagarnas egna. Ett löntagarägande vore en paradox, enligt det statskapitalistiska synsättet.

Men varför skulle ett kooperativt styrt och ägt sjukhus med en kooperativ bank som finansiär och med en kooperativt förvaltad sjukvårdsförsäkring vara mindre gemensam, mindre välfärdssamhällelig än en statlig dito? Jag inser givetvis att det inte är problemfritt, men därifrån till att påstå att den statskapitalistiska lösningen skulle vara problemfri, tyder ju på en absolut blindhet.

Man kan gott stanna vid och fundera över var denna hänförelse för staten kom från. En inte oviktig faktor tror jag var den allmänna ”vänster”-våg som drog över samhället. Auktoritära lösningar presenterades som demokrati och en stor del av de socialdemokratiska intellektuella kom från universiteten, där dessa ideal hyllades bland studenter och i undervisningen. Kanske hade också tron på en planekonomi med mänskligt ansikte stärkts i avstaliniseringens spår. Den närmast religiösa hyllningen till de kinesiska och kubanska projekten legitimerade den starka staten, som också blev ett av Olof Palmes centrala begrepp. Förttrycket i Vietnam och Kampuchea förtegs inför den amerikanska imperialismens krigsbrott. Den nordkoreanske diktatorn Kim il Sungs Juche-ideer lanserades som lösningen för det avfolkade Norrland.

Att planekonomierna befann sig på ett sluttande plan och till slut upphörde att fungera som distributör av varor och tjänster, såg man inte den gången. Gorbatjov gav planekonomin och den starka staten ett trovärdigt ansikte.

Och den socialdemokratiska vurmen för den starka staten lever vidare och med det så försvinner andra möjliga, solidariska, gemensamma och folkliga alternativ till den offentliga sektorn bort.

Sett i detta sammanhang så blir mitt svar på Fredriks fråga att det inte handlar om en överföring av kapital från offentlig till privatkapital, från vänster till höger. Det handlar bara om en omfördelning inom eliten. Folket står utanför oavsett.

Så jag fortsätter envist att hävda, precis som Fredrik själv en gång sa: Socialdemokratin måste återvända till arbetarklassen!

Andra skriver intressant om arbetarklassen, kooperationen och välfärdssamhället.

Vill du finna fram till spännande läsning och tankar så ska du slå följe med Fredrik Jansson och ”Tankar från roten” Nu senast tipsade han om Dissent Magazine, visserligen i ett annat sammanhang, men där fann jag en intressant artikel om den europeiska socialdemokratin och dess problem.

För socialdemokratin i Europa har problem. Nedgången för europeisk socialdemokratin är plötslig och oväntad. Det som såg ut som ett rött Europa vid tusenårsskiftet, är idag tvärtom. Och det är inte någon tillfällig nedgång utan en bestående trend, hävdar skribenten Robert Taylor. Han refererar ett möte mellan ledande socialdemokrater från hela världen, som hölls i England för ett tag sedan.

Visst kan socialdemokratin visa till framgångar i Oceanien och Latinamerika, men i Europa haltar det. Den stora förlusten i Italien till den ultrareaktionäre Berlusconi stryker under detta. Sanningen är att socialdemokratin är på en ideologisk defensiv, och vi kan inte förvänta oss att väljarna som försvann bara kommer tillbaka till fållan nästa val. Lika sannolikt är att de samlas till vänster om vår nuvarande position. Inte så att de går till Vänsterpartiet, utan snarare att de skapar en ny enhet, ett sorts socialdemokratiskt vänsterparti. Så har skett i Tyskland, i Danmark, i Norge, i Holland, där nya partier formats som delar på socialdemokratins väljarbas och uppnår 15-20% i valen. Taylor varnar för att många socialdemokrater kommer att förneka och fortsätta förminska den nya vänstern som oansvariga populister.

Wouter Bos, ledare för det holländska arbetarpartiet och finansminister i koalitionsregeringen, gjorde på konferensen en utförlig analys av socialdemokratins situation.

Globaliseringen har förändrat alla förutsättningar, säger han. Med globaliseringen som den tagit sig uttryck sedan början på 1980-talet har det västeuropeiska industrisamhällets traditionella strukturer förändrats i grunden. Där det en gång var ett tydligt klassamhälle, där arbetare kunde samlas i sina organsiationer och i kamp och förhandlingar, uppnåddes framsteg som världen aldrig tidigare skådat. Genom byggandet av folkrörelser inom samhällets alla fält fick arbetarklassen i samverkan med sitt parti, socialdemokraterna, ett inflytande över och en andel i välståndet.

Men globaliseringen har orsakat splittring och uppdelning i de europeiska samhällena. Folket är skiljs åt inte bara av klass och kön, men också av etnicitet, religion, utbildning, familjeband, arbetet i sig och karriärstegar. Och inte minst genom lönesplittringen. Det som tidigare tjänade som enande har ersatts med det som snarare splittrar än enar. Industriproduktionen är inte längre den ledande kraften och de stora företagen har ersatt av många små, visserligen beroende av varandra genom underleverantörskontrakt etc. Den gemensamma sektorn minskar och har delvis sålts ut. Kvinnor och invandrare har växt i andelen av en tidigare vit, manlig arbetskraft. Arbetslösheten har normaliserats på en nivå som vi tidigare kallade massarbetslöshet.

Allt detta har skapat en ny och mycket mera sammansatt arbetarklass, som karaktäriseras mer av sina inre olikheter än av gemensam sak. Det som varit socialdemokratins traditionella styrka, social samverkan, solidaritet och kollektiva lösningar, är idag mycket svårare. Socialdemokratin i Europa saknar det stora sammanhållande projektet. Dagens europeiska stater skapar inte längre förtroende som de gjorde förr. Folk litar inte på att staten skall ta hand om dem, vi söker privata lösningar inom trygghetsystemen. Vi frågar oss vilken nytta sysselsättning och arbete i sig har? Men vi ser det inte längre som att det skulle vara ideologiskt motiverat. Och i takt med detta sjunker fackföreningarnas medlemstal, och med det, makt och inflytande. Kvinnor, invandrare och hbt-personer må ha vunnit stora framgångar, men i samma takt har främlingfientlighet och intolerans ökat i stora grupper.

Wouter Bos vill återuppväcka den gamla slogan ”Tillbaka till framtiden”, dvs han argumenterar för att socialdemokratin måste komma tillbaka till sina kärnväljare, tillbaka till arbetarklassen, genom att svara på deras önskan om trygghet, jämlikhet och välfärd. Vi för att nå dit måste vi ändra vårt språk och återinföra ord som tillhörighet, medkänsla, förtroende och trygghet i den nya socialdemokratins språk.

För de socialdemokrater som kallar sig modernister gäller de att förstå vilka spänningar som ligger mellan den moderna tiden och de traditionella socialdemokratiska värderingarna. Förlorar de nya socialdemokraterna denna kontinuitet så börjar ökenvandringen.

På så sätt kan vi också komma bort från den sjuka som alltmer suddar ut skillnaderna mellan partierna. Idag slåss vi om tekniska och byråkratiska skillnader, mellan vem som är bäst på att driva verksamheten, och inte om vilka som bär fram de bästa idéerna om ett samhälle som svarar mot väljarnas hopp och strävan.

Det är en spännande diskussion som förs bland de socialdemokratiska partierna i Europa, man önskar att så snart den livsavgörande frågan om Mona är avklarad, så skall vi sätta igång med den även här i Sverige.

Ja, jag vet att det också görs men tyvärr så försvinner det i Mona-molnet.