Rolling and tumbling

Jag kommer i fortsättningen att långsamt övergå till en ny hemvist http://ekehog.blogspot.com/ och därför publicerar jag under en övergångsperiod alla mina inlägg på denna sida och på den nya. Det tar lite tid innan jag lärt mig den nya, så därför denna dubbla publicering. Alltför många personer har haft problem med att logga in och få tillgång till kommentarsfältet så då får man anpassa sig. Även om jag gillar from the bottom of my heart "den lille mannen" i webläsarsammanhangen. Opera är en annonsfri och gratis tjänst framtagen av hängivan innovatörer som legat i front vid utvecklingen av webtjänster som vi känner dem idag. De gör fortfarande den bästa och snabbaste webläsaren på klotet. Och de tillhör inte big business.

Jag gillar också hanterandet av bloggen, men vad hjälper det om den ytterst utestänger de som vill kommentera.
Så jag ger mig och går vidare i bloggdjungeln. http://ekehog.blogspot.com/ var det alltså.

Jag gick med i det socialdemokratiska partiet efter valet 2006. Jag ville var med i den nödvändiga förändringsprocessen av partiet och såg bloggen som en möjlighet till detta tillsammans med det vardagliga politiska arbetet på golvet. För knappt ett år sedan började jag skriva på min blogg.

Det som överraskade mig var att så många, inte minst i sina bloggar, inskränkte sig till än det ena än det andra utfallet mot regeringen. Man ringde i den stora varningsklockan och använde storsläggan i sina argument. Det var ingen måtta på vilket elände som drabbat landet och med vilken hastighet som välfärdsstaten revs ned, det välfärdsamhälle som socialdemokratin hade byggt på i 80 års tid.

Min första reaktion var, att hur är det möjligt att man kan riva 80 års samhällsbygge på mindre än två? Är verkligen resultatet av 80 års socialdemokratiskt bygge så svagt, ja rent ut sagt uselt att det låter sig rivas ner på nolltid? Och är det så lite uppskattat av folk att de utan protest låter det ske?

Svaret är ju givetvis att inget av det här hände i verkligheten. Välfärdsstaten revs inte ner och folk protesterade visst mot regeringens inskränkningar och övergrepp. Precis som folk gjorde under den socialdemokratiska regeringens tid vid makten. Det är ju knappast förvånande. Det var egentligen mest uppseendeväckande hur lite som förändrades. Den politiska debatten inskränkte sig till en tuppfight om vem som var den bäste förvaltaren av samhället!

Det som förvånade mig var att det kompakta motståndet, eller var det ointresse, bland många socialdemokrater mot att skärskåda den egna politiken. Själva den politik som ledde till valförlusten. I blogg efter blogg efterlyste jag en självkritik av den förda politiken. Det handlade om flatheten mot Sverigedemokraterna, om bristerna i sjukvården, om skatterna, om skolan, lönepolitik och facklig solidaritet. Det var en självkritik som gick hårdare ut mot oss själva än mot borgerligheten, även om de också fått en hel del av skopan. Men den hamnade vanligvis i vänster-högerträsket. Ni vet där alla som stämplar sig som vänster är per definition sanningssägare och höjda över all kritik.

Men jag tror inte att det är möjligt att formulera ett politiskt alternativ enbart som ett nej till motståndarens politik. Ett verkligt socialdemokratisk alternativ kan bara formuleras på grundval av en äkta och uppriktig självkritik, där inga heliga kor skall skonas, och en ny analys av hur det svenska samhället och världen verkligen ser ut.

Jag sammanfattade det med att socialdemokratin måste komma tillbaka till arbetarklassen och dess allierade. Och då menar jag, mellan tummen och pekfingret, de människor som återfinns under mediangränsen i svensk lönestatistisk. Det är en brokig skara av akademiker och outbildade, av kontorsarbetare och hantverkare, offentligt anställda och privata, diskriminerade pga härkomst, hälsa, ålder och kön, anställda och företagare. Den marxistiska analysens grundval om förhållandet till ägandet är inte längre giltig i det efterindustriella samhället. Och här gäller det inte minst att skapa rätta allianser.

Det finns ett stort motstånd inom flera grupper av socialdemokrater mot ett nytänkande. Det är grupper som skaffat sig privilegier värda att försvara med hjälp av den förda politiken. Det kan vara politiska företrädare i med välavlönade uppdrag i statsapparaten, yrkesgrupper som fått stora standardlyft osv.

Här står också orsaken att finna till varför den socialdemokratiska interna debatten har blivit ett patetiskt pajkastande och personstrider. Det har helt enkelt inte funnits någon politik att diskutera i offentligheten. Trots det så har internt desto mer politik diskuterats: i rådslag på samhällsområde efter samhällsområde har politiska förslag formulerats. Men inte i den offentliga debatten. Detta har varit till stor skada för partiet. Det nya programmet har blivit en intern angelägenhet, utåt har vi framstått som samling oeniga debattörer som kastat skit på än den ena än den andra. Opinionssiffrorna har med obönhörlig rättvisa meddelat sin dom.

Och kvar på dagordningen står ett antal frågor som människor vill ha besked om. Man vill veta vad socialdemokratin står för.

För i många människors ögon står socialdemokratin för mycket av det som uppfattas som dåligt i samhället.

• Vi uppfattas som ett bidragsparti. En som arbetar ska inte behöva be om bidrag för att klara vardagen.
• Vi uppfattas som ett högskatteparti. Tar vi ut 70% av löneutrymmet i skatt måste vi garantera att skatterna används på ett riktigt sätt och inte förslösas.
• Vi uppfattas som ett byråkratiskt parti som hellre värnar staten än den enskilde.
• Vi uppfattas som ett föråldrat parti mest till för gamlingar.
• Vi uppfattas som ett konservativt parti som hellre försvarar det gamla än har en positiv framtidsvision.

Det här är en politisk utmaning som vi borde ha tagit för länge sedan. Om vi inte låter en öppenhet råda inför och på den kommande kongressen i de här frågorna, så förlorar vi nästa val. Och med öppenhet menar jag en vilja att tala med folk även utanför partiet. Att, som vissa debattörer, kräva att vi skall sluta leden, upphöra med öppenheten och lägga locket på är dödgrävare-strategi.

Socialdemokratin för framtiden behöver en ny klassanalys, ett program för välfärd och maktdelning, ett levande öppet parti i samverkan med nya och gamla folkrörelser.



Andra skriver intressant om framtiden, välfärden, livet och den optimistiska livsglädjen.

Socialdemokraterna hade samling i Västerås i helgen. Framtidsdagar hette det. Jag var där tillsammans med partivänner från Tanum. Hemkommen efter en resa fylld av SJ´s överaskningar och utflykter är det dags att summera intrycken.

Visst är det mäktigt med 1000 sossar på stan, gående åt samma håll för en gångs skull (!), en både symbolisk och hoppfull bild, värdig en framtidskonferens. Talen var många och seminarierna ännu flera, ca 30 sammanlagt. Jag var på kulturpolitiskt seminarieum den ena dagen och EU och regionerna den andra. På Kulturseminareiet var det litet trångt och uppsluppet. Alla talade och ordföranden fick hålla hårt i talartiden. Fokus låg på tillgängligheten, att alla ska ha tillgång till kulturen, inte minst barn och unga. Själv kom jag med mitt hjärtebarn, en kulturell skolväska av norsk modell fylld med kunskap, gympakläder, mellanmål och sprittande levande kultur och konst.

På EU seminaritet minns jag att jag vid ett tilfälle att jag inte såg vem det var som pratade. Jag hörde ljudet men ansiktet och läpparna på talaren stod helt stilla. Ja,...just det.

Det minnesvärda var hellre andra saker. Ilmar Reepalu´s inledning andades framtidstro och nytänkande, Wanjas tal kunde få en rulltrappa att förstå varför vi måste ha ett socialdemokratiskt Europa. Och plötsligt fick jag klart för mig vem Mona Sahlin är. Där Göran P var magister och landsfader, där är Mona storasyster. Hon som aldrig tröttnar på en och som man gott kan tänka sig gå på Springsteen-koncert med. Det kunde jag aldrig med Göran P, inte ens till frikyrkoförsamlingen för att sjunga frimicklarsånger.

Och så minns jag alla dessa nätvänner man har fått. Jag förstår plötsligt vilket enormt jobb som dessa utför för socialdemokratin. Med sina bloggar, länkningar, portaler, tips, åsikter, debattfacklor. Där stod Erik, Jonas, Rosemarie, Johan, Brockman, Anders mfl mfl och det stod med ens klart att de är pionjärerna i en ny folkrörelse av ett slag vi inte sett förut. Socialdemokratin byggdes en gång upp av sina folkrörelser och skall vi överleva behöver vi dem mer än någonsin.

På väg hem satt jag på Västerås C och talade med Reza Javid från Örebro, minglandets mästare. Jag har aldrig sett någon prata med så många, det må vara Mona Sahlin eller Gerd Melin från Tanum, så engagerat och med sådant glödande intresse. Vackert. Vi pratade om och kunde konstatera att Aftonbladet, en gång arbetarrörelsens egen tidning, inte skrev ett ord om denna stora socialdemokratiska samling. Med det för ögonen så blir det bara ännu tydligare hur viktiga nätpionjärerna kommer att visa sig vara.

När SJ lämnat oss därhän på prärien och vi fick åka buss hem så talade jag med Karin Engdal, regionråd i Västra Götaland, om bla folkrörelserna. Hon berättade om hur hon i en timmes paus mellan uppdragen, hade gått ner och ställt sig utanför Konsum för att dela ut informationsblad från Socialdemokraterna och blivit bortkörd av Konsumchefen för att hon saknade tillstånd! Folkrörelser var ordet.

Leve Arvid Falk och blogggpionjärerna!


Andra skriver intressant om folkrörelser och politik

Simone O har haft den stora vänligheten att ge mig en utmärkelse. Tack för det. Det är roligt med uppskattning, från vissa ännu roligare. Simone, med sitt brinnande kulturengagemang, sina otuktade politiska betraktelser och engagerande vardagsberättelser, gör bloggvärlden mera uthärdlig och ögonöppnande.



Så jag skickar utmärkelsen vidare till:

Anna Junebro för hennes fantastiska bilder som visar att klassiskt fotografi aldrig blir föråldrat, det handlar om att fånga människor i ögonblicket då de är där.

Ingemar EL Göransson för hans kulturengagemang och underifrånperspektiv. Levande politik även om jag inte alltid är överens om slutsatserna.

Uttryckslabbet för att de tänker de där tankarna som sällan blir tänkta, som vänder kaninerna upp och ner och finner en hatt, som gör hantverk till konstverk.