Rolling and tumbling

I eftervalsdebatten slås jag av två saker. Tydligare än någonsin framstår det som att socialdemokratin grupperar sig i två stora läger: de som vill återgå till 1974 års partiprogram och från början bygga samma samhälle en gång till eller de som vill fortsätta att bygga den starka staten än starkare. Vid sidan av står ett litet läger som blandat menar att vi nu befinner oss i 2000-talet och kanske skulle ha en politik som just det årtusendet förtjänar.

Bland de många blogg-kommentarerna ställs många kloka frågor. En av dem är att det socialdemokratiska arbetarpartiet har glömt arbetarklassen. Välkommen till verkligheten! Vi är några som har hävdat detta under lång tid. Andra undrar varför vi inte lockar de unga väljarna. Ett tips, fråga dem. Och för en gång skull, lägg inte dina svar i deras mun. Lyssna med bägge öronen innan du öppnar din enda mun! Annars så svarar de på samma sätt i nästa val.

Morgan Johanssons sk analys är ett förfärande exempel på hur vi inte ska göra. Efter ett inledande erkännande av förlusten använder han sin långa text till att långsamt komma fram till att socialdemokratin hade rätt, men att vi var oklara på vissa punkter. Svaren på dessa skulle var mera EU-kritik kan man förstå, dvs mera åt (v)´s ståndpunkt. Detta efter att valets två största förlorare, (v) och (jl), hade denna ståndpunkt som enda huvudfråga!

Han avfärdar valresultatet genom att kriminalisera Piratpartiet, för att sedan grötmyndigt avfärda den ungdomsgeneration som röstade på (pp) och (mp). De aningslösa och lurade liven som gör integritetsfrågorna till huvudfråga för ungdom, när de i stället, enligt Morgan Johansson, skulle tycka något annat! Huga!

Hurtfriskt drar Morgan Johansson därefter slutsatsen, att allt pekar på en rödgrön seger i nästa års riksdagsva!. Det efter att alliansen åter en gång i val har besegrat de rödgröna! Räknar vi dessutom Junilistans, Sverigedemokraternas röster till de borgerliga och Piratpartiets till vågmästaren, vilket vi bör göra, så är det absolut ingenting som pekar på en rödgrön seger! Borde inte lite mera ödmjukhet och en förutsättningslöst självkritisk hållning vara på sin plats?

Tänk att en självkritisk och uppriktig värdering av det snart 40-åriga och i huvudsak socialdemokratiska samhällsbygget, ska vara så svårt! Kanske det är dags för att inse och praktisera att vad människor tycker, tänker eller känner borde ges betydelse.

I stället så vrider den självutnämnda sk "vänstern" verkligheten till att på något sätt ständigt bekräfta deras egen politiska position. Som statskramare och 1974 års män!

Intressant? Läs mera här och här och här och här.

Nu har jag skrivit mer eller mindre regelbundet i min blogg i ett år. Det är första gången som jag söker en anonym offentlighet som den här; att skriva om det man brinner för, driva sina käpphästar, bland till den grad att det står en upp i halsen. Men av någon märklig grund så fortsätter man. Är det bara fåfänga, att se sina ord på skärmen, placeringen på en betydelselös lista på någon bloggportal, eller är det verkligen viktigt, så viktigt att det måste bli sagt. Blir det verkligen diskussioner värda mödan?

För en annan som bor på landet, jobbar utomlands och verkar i en liten, åldrad arbetarkommun, Tanums arbetarkommun, är debatten och det politiska samtalet livsnödvändigt. Vi har inget ABF-hus att gå till, inga fina studielokaler med internet och projektorer, inga kafferum och automater fyllda med dammsugare och kanelbullar. Vi får hållas på en liten överfylld partilokal, samsas med skrivare och skärm, en dator med Windows 98 och analog telefon, bland försändelser, fanor, flygblad och plakat. Våra politiska samtal för vi på parkeringsplatser och i Konsumkön. Det blir snabba ord, ibland ideologi men oftast praktiskt; möte då och då, hämta där, sänd in protokoll, justera.. Föga glamoröst. De stora ideologiska debatterna finns det inte tid eller plats för. Oförtrutet jobbar demokratins blåmusslor på, de som renar haven och ser till att det fungerar, ibland mättar de den hungrige och en och annan gång bjuder de till fest.

Sett ut det perspektivet så är bloggen en nödvändighet. Åsikter formas och skärps, får möta andras och vidareutvecklas. De 30000 sidbesök som jag haft under det här året är en droppe i havet, jag hör knappast till de mest lästa, men 30000 är 30000 eller lika mycket som 10 snack om dagen på parkeringen utanför Konsum. Och sett ur den synvinkeln så kanske det är lite mer än fåfänga trots allt.

Intressant?

Aftonbladet försöker sig på en analys av vilka problem Mona Sahlin har. Aftonbladet listar flera frågor: dåliga opinionssiffror, problem med den rödgröna alliansen, förtroende, Mona som person, Wanja-effekt utan att lyckas med annat än att peka på ytan. Som vanligt fokuserar slasktidningen på personer och inte på politiken. De verkar inte heller förstå att mycket av det de pekar på som ”Mona Sahlins problem” faktiskt är hela partiets problem. Orsaken till partiets problem ligger i sättet som det verkar och i avsaknaden av ett politiskt alternativ.

Socialdemokratin saknar ett samlat politiskt alternativ som bärs upp av en unik idé och en konkret politik. S befinner sig i en ständig vacklan mellan väljarbaser och samhällsbehov - vilka kan vi få att rösta på oss och vad kräver det av politisk kompromiss. Wigfors och Per Albin Hansson poängterade redan för 80 år sedan att socialdemokratin måste vinna medelklassen för en politik för demokrati och allmän välfärd. Det hindrade inte socialdemokratin den gången från att formulera en konkret politik för att lyfta de fattigaste och de som hade svårast till ett bättre liv, liksom att resurserna för att klara detta skulle vara allas ansvar och bidrag. För de tidiga socialdemokraterna var detta visserligen en fråga om ekonomisk politik, men framför allt var det en fråga om demokrati, dvs makt. Genom fackföreningar, kooperation och annan folkrörelse skulle makten bli samhällets, inte statens, utan människors i samverkan.

Har inte människor makt över sina liv så kan de inte heller lyftas upp till ett anständigt liv. Det spelar ingen roll hur många åtgärder, stöd, bidrag eller försäkringar du inför. Utanförskap är i grunden en maktfråga. Borgarna lanserade ordet utanförskap och jag tänker stjäla det från dom, för det är det det handlar om, att vara utanför. Och människor utan makt är otrogna älskare, lita aldrig på slavens lojalitet.

Idag verkar det som om maktfrågan har reducerats till en fråga om vem som sitter i regeringen: ”Det viktiga är att vi vinner nästa val.” Slut leden och upphör med det kritiska samtalet, är parollen, som om maktfrågan bara handlar om vem som sitter på regeringstaburetterna och håller nyckeln till kassakistan. Maktfrågan som en samhällspolitisk fråga är avförd från den politiska agendan, och medlen blir likställda med målen. Den egentliga makten inskränks till en liten krets av partiets innersta kärna. Här finner du också det yttersta orsaken till att socialdemokratins problem kan reduceras till dess ledares.

Världen förändras! Sätt fart på programarbetet! Makt till de maktlösa!

Andra skriver intressant om socialdemokraterna, makt, förändring och livet.