Rolling and tumbling

”Är du beredd att betala lite mer i skatt så att mor Anna kan få komma ut i friska luften lite oftare?” lyder stridsropet från skattekramarna. Vi läste lika många skrämmande reportage om missförhållanden i vården år 2000 och 1990, då skatteuttaget var det högsta någonsin. Bortsett från det rent bedrägliga i argumentet: det finns ingen möjlighet att öronmärka sina inbetalda skattekronor, så är det ju fullkomligt verklighetsfrämmande! Vad är det som får någon att tro på att det skulle bli annorlunda idag? Visst måste vi få en bättre vård, visst ska vi lova det, men att koppla det till höjda skatter saknar fullkomligt trovärdighet! Väljarna vänder oss ryggen för de förstår bättre.

--- läs fortsättningen här, jag tvingas till det här sidvändandet eftersom att vissa inte accepterat ping till min nya sida, som länken går till. Alltså tålamod, bytet sker men det går långsamt, förhoppningsvis vinner vi på att debatten blir enklare.---


Intressant Andra skriver om skatter och välfärd här, här och här.

Häromdagen publicerade socialstyrelsen sin rapport om läget i sjukvården, ”Bra kan bli bättre”. I sin sammanfattning lägger man särskild vikt vid att patienten måste få mera inflytande över sitt eget tillfrisknande. Frågan om patientens roll i sjukvården är alltså en fråga om makt. Det känns rätt märkligt att en politisk analys av en av välfärdssamhällets viktigaste åtaganden ska komma från en myndighet och inte från politikerna och de politiska partierna!

I rapporten pekas det på att svensk vård varken lever upp till sjukvårdslagens skrivningar eller dess intentioner. De politiska partierna har svikit sitt ansvar å det gruvligaste. I stället för att se vårdens verkliga problem så har man helt och hållet fokuserat på mer eller mindre resurser till vården, som om problemen var av ekonomisk natur! Höjda eller sänkta skatter är slagorden som haglar i debatten. Privatisering, vårdval, avskaffade landsting är några av lösningarna som diskuteras. Det här är att se allting ur ett politikerperspektiv. Patienternas och de anställdas intressen är nollade. Politikerna söker politiska lösningar som tillfredsställer politikernas behov.

Här måste en förändring till. Annars havererar demokratin. Politikerna håller på att långsamt gräva sin egen grav. Det gäller inte minst socialdemokraterna, som nu måste ta en ordentlig uppgörelse med sin egen politik, som ju är den som grundlagt det nuvarande systemet. Vården lever inte upp till våra grundvärderingar. Den är inte fri eftersom patienten saknar makt och den sätter inte patientintresset i fokus. Den är inte jämlik, människor särbehandlas på grund av ålder, kön, etnicitet, bostadsort, ekonomiskstatus. Den är inte solidarisk eftersom den diskriminerar och ställer både patienter och personal på undantag.

Socialstyrelsen pekar på nödvändigheten för svensk vårdpolitik att stiga ner från sitt elfenbenstorn och börja lära oss av omvärlden. De som vågat yttra detta har ömsom förklarats vara landsförrädare eller ställts till svar för att förespråka USA´s vårdsystem! Inget argument har varit för lågt för att skydda de politiska chauvinister som ser vården som sin egen lekstuga.

Hela rapporten är en bredsida mot de politiker som är satta att styra och leda vården. Men vad gör då framträdande politiker när Socialstyrelsen presenterar sin rapport? Man läser den som politiker och använder den valtaktiskt. I uttalanden och inlägg, bloggar och intervjuer ser vi socialdemokratiska politiker och massmediamänniskor som lyckats läsa en del av rapporten och som de sedan förvanskar och reducerar till att ”Fattiga får sämre vård.” I stället för att ta till sig av analysen och kritiken så använder man den som ett tillhygge för att attackera den politiska motståndaren. Rapporten förvandlas till precis det som den varnar mest av för – det obefintliga patientperspektivet.

Och ett är säkert, vi kommer inte att få bättre vård av en sådan hållning.


Andra skriver intressant om vården, politiker, demokrati och smått och gott.

Och läser ni inget annat så måste ni läsa Erik Laakso.

Simone O skriver på sin blogg Fritt ur hjärtat två underbara texter om förtvivlan över politikerrollen och glädjen i mentorskap. Simone beskriver sin trötthet inför att i nämnden vara med om att besluta om stora nedskärningar. Hur man som fritidspolitiker blir utlämnad till beslutsunderlag som man knappt hinner sätta sig in i och inte ser alternativa möjligheter till. Verksamhet som skänker barn och vuxna mening och livslust ska skäras ner utan att den männskliga nedskärningen beaktas. Här handlar det om ekonomi och bokslut som går ihop. Och när det gör det så har man handlat ansvarsfullt. Eller?

Obehaget kryper inpå en. Har jag gjort rätt? Var det verkligen det riktiga beslutet? Simone beskriver det här mycket bättre ån jag. Men jag är övertygad om att varje fritidspolitker kan känna igen sig, att vara mitt inne i den politiska processen och ända känna sig ute i kylan. Men Simone O är allt annat än en pessimist, det kan nog alla som följer hennes blogg intyga. Hon beskriver i text nr 2 sitt möte med sin mentor, en erfaren och förtroendeskapande äldre politiker. När hon möter henne (jag utgår från att det är en kvinna?) så har hon förberett sig med ett antal frågor. Hon har låtit bli att trycka ner sig själv med krav på att frågorna ska vara smarta eller inte tillräckligt bra. Hon ställer sina frågor precis som hon upplever sina problem. I samtalet som följer tycker hon så att hon faktiskt får svar och respekt för att hon frågar och hon kan till nästa politiska möte med större självförtroende, och redo att fatta bättre beslut.

I morse på radion var det ett reportage om mentorskap i matte i skolan. Ett antal Chalmersstudenter hade förstått hur dålig nivån i matteundeervisningen i skolan var och bestämt sig för att gå ut och lära ungdomar matte på fritiden. Förutsättningaran var larmrapporter om låg nivå och totalt ointresse bland eleverna. Få trodde på på projektet och önskade lycka till med en stor sked cynisk ironi. Nu blev det en veritabel succé. Massor av elever strömmar till, de sitter tillsammans med sin mentor och ett par kamrater och studerar matte på fritiden. De höjer sina betyg och skaffar sig möjligheter till en helt annan framtid än den vanliga skolgången skulle ha gett. Äldre tar hand om de yngre. Erfarenhet besvarar frågorna. Och antalet mentorer med utlänsk bakrgrund är iögonfallande. Mentorskap i ett nötskal.

Det här är ett privat initiativ som grundar sig på entusiasm och brinnande intresse. Risken är väl att någon klåfingrig byråkrat försöker göra det här till ett statligt integreringsprojekt, eller en arbetsmarknadsåtgärd och att någon central studiemedelsnämnd finner oöverensstämmelser med sitt regelverk och en skattemyndighet som anar ett hål i lagstiftingen om idella föreningar. Det är lätt att ta död på goda initiativ och många känner sig kallade som exekutor. Men det är förhoppningsvis bara mitt åldrade och cyniska jag som läcker.

För poängen i Simones texter och i Chalmers-studenternas verksamhet är ju att erfarenhet och ålder är tillgångar. De pekar på en möjlig syn på arbetslivet där erfarenheten tas tillvara och ger oerfarna en bättre start. De talar för at se arbetslivet som flera faser och där de sista åren i arbete inte borde leda till en undanskymd plats på lagret uten hellre en framskjuten plats i mottagandet av nya anställda. Där erfarenheten inte blir en belastning utan en del av företagets, organisationens, verksamhetens viktigaste tillgångar.

Köttberget ligger inte i vägen, köttberget är till för att bestigas. Utsikten är mycket bättre därifrån.

Anddra skriver intressant om fritidspolitiker, mentorer och politik

I Halmstad avslöjas att en hel avdelning med 18 anställda har grovt vanvårdat de gamla som bott där. Avdelningen är en del av den offentliga vården. Läs Johan Sjölanders blogg där han beskriver saken noggrannare.

Det hade varit lätt för mig att här dra billiga politiska vinster på denna tragedi. Den motsäger ju med full kraft det som några socialdemokratiska bloggare brukar anföra i striden för vårdens förstatligande. Jag har aldrig trott att det grundläggande problemet i svensk vård har varit ägandeformen. Inte heller de anställdas vilja och förmåga. I stället har jag pekat på fyra grundläggande problem som tillsammns har skapat ett systemfel:

• 
  
• Vården har utvecklats till en verksamhet där politikernas och administratörernas intressen har fått gå före brukarnas.
  
• Privatiseringen som påbörjades på 1990-talet där vården säljs ut till den som lovar lägsta kostnad, inte högsta kvalitet.
  
• Vården påtvingas ett interndebiteringssystem som gör det billigare att inte vårda än att vårda de sjuka!
  
• Vården har påtvingats dyrbara och odugliga journalföringssystem som omöjliggjort en riktig vård.
  

Ansvaret för detta systemfel faller helt och hållet på de politiker och adminstratörer som har varit satta att besluta och leda vårdens utformning och utveckling. Och det betyder att de är ansvariga för att 20% av vårdens kostnader går åt till att vårda effekterna av vanvården. 10000 människor skadas för livet varje år pga de misstag som systemfelet orsakar. 3000 människor dör varje år av samma grunder.

Det upprörande i hela den här situationen är ju att ingen verkar vilja ta ansvar för den. Politiker i riksdag, landsting och kommuner tillsammans med administratörer skyller på de anställda. Sköterskor och biträden dras inför domstol och läkare anklags för fusk. Men de ansvariga går fria.

Och här har välfärdsstaten ett stort problem. Politiker är per definition friade från juridiskt ansvar för de beslut de fattar i sin position som folkvalda. De kan avsättas vid nästa val, men det förutsätter att missförhållanden uppdagats. Och skulle det hända så kan de avgå med goda avgångsvederlag. Administratörerna kan kanppast ställas tillansvar för det som politkerna godkännt så länge det inte rör sig om straffbara handlingar som mutbrott, förskingring etc. Ett moment 22, som fungerar som ett perfekt skydd för de ansvariga.

Ansvaret måste klarläggas och en tydlig etiskt rättningslinje för de folkvalda och administratörerna måste läggas fast. De missförhållanden som råder i vården är ett politiskt uppdrag som måste bli en del av det välfärdsprogram som socialdmokratin går till val på 2010.