Rolling and tumbling

Valet till EU-parlamentet ställer oss inför stora utmaningar. Det socialdemokratiska partiets kurs måste korrigeras, och det kan vi bara göra med en riktig analys av valresultatet.

De borgerliga gick fram, både i Sverige och i Europa. Alliansen ensam hade någon procent mer an de rödgröna. Lägger du SD och Pp (de har ju deklarerat att de kommer att ansluta sig till den liberalagruppen i parlamentet) till det borgerliga blocket så är den borgerliga segern förkrossande.

EU-nejsägarna och även de uttalade kritikerna gick tillbaka totalt sett. (V)´s dramatiska fall och Junilistans katastrofval är en kraftig markering av väljarna. Den enda verkliga rörelsen i detta block är att överströmningen till SD. Min analys av SD frammarsch i skuggan av den frånvarande ideologiska debatten om EU från den demokratiska nej-sidan bekräftas. Jag hävdar att det är nej-sidans ansvar att ta debatten om skiljelinjerna mellan de olika nej-ståndpunkterna. Inte i avståndstagande från SD i allmänhet, utan specifikt i EU-frågan. Vad är det som skiljer er åt? Varför är Sverigedemokraternas nej till EU felaktigt? Smit inte en gång till, det tjänar bara extremhögern på.

Jag tror att Mona Sahlin tar fel när hon påstår att det är de EU-kritiska som stannat hemma. Av mina egna erfarenheter och allt jag läst och sett så är det absolut vanligaste argumentet: ”Jag vet för lite” ”Jag har inte tid att sätta mig in” och dessutom i många fall en trötthet på politiker som skor sig och skaffar sig förmåner, dvs klassisk missnöjesreaktion, först långt ner på listan kommer kritiken av EU som institution och EU som tanke. Missar vi detta i analysen så kan vi fortsätta att räkna med fallande siffror. Enn Kokk tror det motsatta i sitt försvar för Lars Ohlys valanalys.

Peter Gustavsson gör en intressant och välskriven analys av valet där dock slutsatserna blir ett hopkok av önsketänkande och fastlåsning. Han drar slutsatsen att valresultatet är en kraftfull markering av stöd för Marita Ulvskog! Men snälla Peter, du måste väl ändå se att nej-till-EU och skeptikerna har förlorat? Den enda tydliga framgången för den sidan är (sd)´s tredubbling av sina röstetal.

När inte önsketänkandet räcker till så beror vårt nederlag på att andra ställer till det. Peter Gustavsson försöker förklara valresultatet med att det är de andras fel. Junilistan har inte gjort det ena, (v) har inte gjort det andra, Piratpartiet har gjort ditt och (mp) har gjort datt. Att det kan ha något att göra med just det sätt som vi formade politiken inför valet, med alla taktiska krumelurer och vaga utfästelser, tvehågsna internationalism och nationell självhävdelse, det faller inte Peter in.

Hans slutkläm vittnar om den fullständiga handfallenheten ”Visst är det en framgång i sig att ha motat tillbaka den väldigt negativa trend socialdemokratin befunnit sig i under det senaste halvåret, och det är bara opinionsmätningarnas tal om att 30 procent kunde vara möjligt som gör att folk hade ens tänkt sig att det skulle kunna bli annorlunda.”

"Valet var en framgång!" Men vi fick 24.6%.
"Vi har motat bort en väldigt negativ trend!" Men opinionsmätningarna gav oss faktiskt över 30%. Riksdagsvalet 35!
"att folk hade ens tänkt sig att det skulle kunna bli annorlunda.” Och det sista förstår jag överhuvudtaget inte.
Är det någon som begriper en sådan utsaga?

Låt oss se verkligheten som den faktiskt ser ut, det nyttar inte att skapa illusioner och fantasibyggen. Vi har fortfarande tid på oss att rätta till något i den felaktiga kursen.

Intressant? Andra skriver om valet här och här och här och hör och häpna här.