Tuesday, 2. December 2008, 22:21:16
Att oväntade saker skall hända tror jag de flesta människor här i livet är beredda eller åtminstone omedvetet medvetna om att det ska ske, men hur är det egentligen när man verkligen är medveten om riskerna man tar, eller när vad vet vad som skall hända men endå bortser faktum och chansar trots konsekvenserna? Av någon konstig anledning blir man lika överraskad! man är beredd, man har förutsett, förberett kanske till och med vidtagit åtgärder för att dämpa eller rent av förhindra att konsekvenserna ska vara så stora eller rent av förödande. Till vilken nytta egentligen? Jag tror att det mänskliga psyket inte kan hantera sittuationen hur förberedda vi än är, dock är dessa förberedelser mer för själva återhämtningen av den oundvikliga chocken. Psyket är ju trots allt inget vi kan påverka rent konkret, jag menar vi kan stärka oss mentalt på olika sätt med olika metoder, men dessa metoder har två funktioner, det ena är att dämpa och det andra att påskynda återhämtningen, men inte ens det bäst inplanerade förberedelsen kan förhindra helt det som komma skall, oavsett om vi var förberedda på just det vi väntade oss eller ej. Men hur mycket kan vi påverka dessa sittuationer? ja, inte mycket alls egentligen då de kan variera från gång till gån, individ till individ och framför allt vår tillfälliga hälso tillstånd, inkluderat vår mentala tillstånd för tillfället?
Ni som läser frågar er säkert var jag vill komma med det hela! egentligen ingenstans, Plato sade en gång till en antagonist som han fört en diskussion angående just detta eller ett liknande ämne, "kontentan av vår samtal är att varken du eller jag vet egentligen vad vi pratar om längre". sanning? mycket möjligt, eftersom sanningen är relativt så kan ju endast en person veta, jag kan välja att tro på den sanningen eller låta bli. för mig finns inga lögnare, dock olika sanningar beroende ur vilket perspektiv man ser på saker och ting.
Wednesday, 26. November 2008, 22:53:50
Jag undrar hur det är fatt med rättigheter ibland. Visst alla yrkar om sina rättigheter hit och dit, men inte en kotte har någonsin brytt sig om att ta reda på sina skyldigheter!
Jag fick ofta höra när jag jobbade som ordningsvakt hur ungdommar som nyss kommit ur blöjorna skrek om att de hade minsan sina rättigheter och att de mycket väl viste vilka det var! mitt svar till dem var då "dina rättigheter är detsamma som mina, men du har skyldigheter också, är du lika medveten om dem"?
Ja, ni kan förstå vilket svar jag fick! En och annan har ju haft diskussion med ordningsvakt och ni som hävdat er mest och har d esämsta erfarenheter av ordningsvakter anser nog att vi är en bunt skithögar. Men nu är fallet det att vi är inte mer än människor och att det även finns röt ägg inom vår kår.
Men hur förhåller man sig egentligen när ens rättigheter fråntas? särskilt syftar jag då inget brott begåtts och man inte vet vad man ska ta sig till, eller inte kan göra något åt saken, lagen säger en sak men juridiskt sätt är det inte hållbart?
Ni som läst mitt tidigare inlägg om Jämlikhet kanske börjar ana var jag är på väg.
Jag vill bara umgås med min dotter! min före dettas angelägenheter angår inte mig och jag bryr mig inte vad och med vem hon ger sig i kast med! Bara inte hon utsätter min dotter för risker och faror! Dessvärre är inte det något jag kan förvänta mig ur henne, då hon alltid utsatt sig för sådant, och i och med att min dotter är hemmavarande hos henne så är även min dotter utsatt för farorna!
Jag vill endast vara min dotter till lags! Jag skickade ett sms till mitt ex där jag sade att jag gärna ville vara med min bebis på min lediga dag. Till svars får jag, en dag senare dock, att det beror på eftersom hon ska vara hemma hos pojkvännens mamma! Vad är det för jävla skit snack!? en snubbe hon träffade för 1 månad sedan? en av många i år som passerat hennes dörr och säng!? när min dotter varit närvarande? och dessutom har min dotter börjat kalla mig för "Pappa Fernando"! Pappa Fernando? frågar jag henne? har du fler pappor? ja Pappa Sebastian svara min lilla ängel som är bara 3 år! och tidigare i år var det någon jävel som tittulerade sig för att vara Pappa Araz!
Så pojkvännernas familjer och pojkvännerna är helt plötsligt viktigare än vad jag ,som är biologiske fadern, är!?
Jag tror inte att det är pojkvännerna som tittulerar sig det, men att min dotters mamma konspirerar på ett sådant sätt, för att sedan låtsas gråta och spela som den goda fen hos familje rätten, och dessutom har mage att säga "jag vill bara barnets bästa"!
Hon säger att barnet bara anammat sig det. Ett barn anammar sig inget om man inte visar eller upptar det någonstans ifrån, så enkelt är det!
Ett annat exempel är när jag tidigare i år ringde för att prata med min dotter och mamman var på krigsstigen, då jag inte tolererar att hon skriker åt mig på telefon lade jag på. när jag ringer lite senare och får prata med min dotter får jag höra "Pappa du är dum i huvudet"! hur lär sig ett barn något sådant om inte den hör mamman eller någon i närheten säga de orden? ursäkten var att barnet hört det på dagis, för att sedan bli ändrad till att en väns son sagt så till sin pappa, och hela tiden garvar hon på andra sidan linjen! trovärdigt? säg det ni.
Att som pappa, trots att man har gemensam vårdnad om ett barn inte få träffa sin dotter för att modern är konfliktiv är smärtsamt, när modern använder barnet för egen vinning istället för att verkligen se till barnets bästa är så lågt man kan komma. Jag känner mig så maktlös, rättsväsendet är tandlös, men ändå har jag hopp om att kunna få ha min lilla ängel mer än fyra timmar i veckan. Är det så svårt att fatta? jag är barnets Pappa och jag VILL ha del i min dotters liv! varför blir jag hindrad? var är jämlikheten? och framför allt var i helvette är mina rättigheter!?
Tuesday, 18. November 2008, 22:43:28
Världen skriker "Jämställdhet"! men vad betyder det egentligen? Kvinorätts aktivister säger lika jobb lika löner, kvotering, fler kvinnor i höga positioner både i företag och regering. Visst, jag håller med, har man samma kompetens och utför man likvärdiga sysslor eller rent av samma syslor så ska man ha det. Men hur är det med rätten till lika föräldrarskap? är inte fäder som vill vara en del av sina barn lika värda? är inte dessa män kompatibla nog? har inte dessa pappor samma rättigheter som mödrarna? Enligt lagen ja! i praktiken NEJ. Det har varit en och annan debatt om mödrar som gjort sig skyldiga till brott, ljugit om papporna, smutskastat, baktalat och kränkt dessa, och rättsväsendet gör inte ett skvatt åt saken! Då frågar jag samtliga kvinnorätts aktivister, eftersom det är de som skriker högst, var är jämställdheten!? mitt svar är "kasta inte sten i glashus". Nu är det så att jag inte har något emot dessa kvinnor, eller andra grupperingar som kämpar mot orättvisor i samhället, så länge de är konsekventa. Jag är inte kvinnohatare som jag blivit kallad av bland annat min förra svärmor. Men jag tycker att man ska använda ärtan innanför pannbenet innan man öppnar munnen.
Att det nu råkar vara så att jag är en av dessa fäder som är drabbad av en konfliktiv och manipulativ ex fru, som bara använder barnen för att tillfredställa sitt ego, och enligt min mening i sitt eget syfte istället för att se till barnens bästa behov är ett bidragande orsak till varför jag skriver detta. Jo, jag är mitt i en vårdnadstvist, och det som smärtar mig mest är inte det att jag och mitt ex är osams, utan att det gemensamma barn som vi har blir drabbad, nu är det så att det alltid finns två sidor på en mynt, hon anser att jag inte är sammarbetsvillig nog, och detsamma anser jag om henne. Men ur min synpunkt och de som är närmast mig anser inte mig som det, Gud och dessa människor hur mycket stolthet jag svalt, och hur mycket jag gett efter bara för att jag tänker på barnets bästa och inte på mitt eget ego. Kvinnor får all hjälp de behöver, ring kvinno jouren och ljug om att din man misshandlar dig! så brakar helvetet lös! Men vem ska vi männ vända oss till? jag känner till två organisationer som kämpar för männs lika berättigad rätt till umgänge med sina barn, två olika metoder av aktioner, den ena passar mig bättre än det andra då jag anser att den ena inte är seriös nog för min smak. (märk mina ord att det är min åsikt, därför nämner jag ingen av dessa, då jag anser att båda kämpar för samma saker i slutendan).Nä, nu får det vara nog, ska vi ha jämlikhet så ska det också vara för alla, i samtliga frågor och nog fan är barnens bästa viktigare än några missnöjda kärringars löner!
Monday, 17. November 2008, 13:18:45
How long are we going to tolerate the street violance to go on? for how long are we going to tolerate child abusers to devastate young lives?
As I read the news and talk to friends arround the world I keep hearing this, new of child molestors who abused a youngster, sexually, violently, just because they are capable? how many lives must be destroyed before we put an end to this? it is a world wide problem, it may not happend to my child if God wills, nor to youres, but maybe someone you know, it could happend to my child as well it could happend to youres! let's hope God doesn't permit it. but I feel for the victims, I really do feel sorry for those poor children who are victims of the violance, the abuse. should we start tests for parentship, to see if we are psycological fit to have and raise children, distribute certificates of parentship to thos who are capable? and sterilise those who aren't? maybe that's the solution of the future? I don't know you tell me!
Saturday, 15. November 2008, 22:43:47
I know that life sometimes can seem a bit hard or difficult. I often hear people complaint about this or that, but have they ever stoped for a while and contemplated their own situation and compared it with the less fortunate? Hell no! to whom who read this, just take your time and think about it. We all have problems, some problems are similar to others and some are not, but think about all the abandoned children in the world, those who are digging in the garbages just to find something edible to survive the day, or those poor mothers who breast their babies but have no milk pouring out of their nipples, and let's not forget about all abandoned children's because their mothers can't sustain their needs. Of course there are those homeless who of some misfortune got there too, alcoholics, junkies, veterans who couldn't adjust to civilization after a war, and so on the list grows. so next time you feel sorry for your self, maybe you should take a look in the mirror and think of those people and get a hold of your self, straighten your self up and go find a way to help, a nickel now and then does make difference. if you got a job you can afford it too. 
Friday, 14. November 2008, 22:34:37
Well back to old reliable Opera, after giving both Explorer an Firefox a fair try.
Nothing much today to be honest, me girlfriend got pregnancy illness and I don't know when her mood is for real or just hormonal. My birthday which is today was pretty much as I expected it! as usual. My wish was to talk to my daughter but her mother didn't even bother to answer the phone when I called. Wonder how many fathers in the world are going through what I am right now, not been able to see or talk to their children just because the mothers won't aloud them to.
Anyhow, just writing my thoughts and nothing else.
WIDGETIZE