Fröken Virras värld

För två dagar sen borstade jag båda katterna. Resultatet från det idoga borstandet kan man se här.



Den stora vita högen kommer från Ramses och den lilla ljusbruna högen kommer från Idun (vad annars?). Nu slapp man behårade händer när man klappade dem, i några dagar. Trodde jag, i min enfald.
Idag borstade jag Ramses. Bara för att jag såg ett par hårstrån som stack ut ur pälsen på honom, redo att fällas ut för rekognoscering och invasion av alla befintliga hårfria ytor i lägenheten. Det tänkte jag minsann förhindra. Så jag borstade honom. Och borstade.

Och borstade.

Seriöst. Jag tror faktiskt att Ramses hårstrån har nån sån där ond superhjälteegenskap. De förökar sig ju mer man borstar. De multiplicerar sitt antal för varje tag med borsten, och förökar sig i högen som samlas bredvid honom.. Jag vet inte om det är mitt CI men jag kan nästan svära på att jag hör ondskefulla fnissanden och prasslanden inifrån högen med vit päls. Högen är till och med större än den hög som skapades för två dagar sen och nu (förhoppningsvis) ligger kvar i kompostpåsen i källaren.

Ju mer jag borstar Ramses, desto mer päls fäller han. Men, borstar jag inte honom, så blir han en sån där vandrande pälsbomb redo att fälla och detonera när som helst, var som helst. Jag vill hissa vit flagg, men den där pälsbomben har förklarat krig mot oss och tänker inte ge med sig. Vad ska vi göra? Raka av honom all päls? Den växer ut igen. Ska vi vaxa honom? Det dröjer bara lite längre tills pälsen vuxit ut igen, och jag kan nog lova att de där ondskefulla hårstråna kommer vara ännu mer ondskefulla och blodtörstiga. De kommer attackera och bita sig fast i ALLT.

Suck.

Vi skulle skaffat en sån där sfinx-katt istället. Ni vet, en sån där naken katt. Men det gjorde vi inte, och vi får stå vårt kast. Täckta i päls.

//Fröken Virra