My OperaInlägg av Kim Salonen
Saturday, January 29, 2011 11:39:33 AM
I många historieböcker utpekas det mytiska 1960-talet, symboliserat av 1968, som en av efterkrigstidens centrala brytpunkter. Det var decenniet då livsstil och vardagliga rutiner tog sig nya uttryck. Vedertagna föreställningar ställdes på huvudet och etablissemanget ifrågasattes.
I vilken utsträckning 1968 representerar något nytt kan förstås diskuteras. 1960-talets politiska händelser kan spåras i 1950-talet. Kvinnorörelser och protester mot Vietnamkriget hade sina föregångare. Men karakteristisk är den ideologiska iscensättningen liksom de politiska ritualerna. Ord som gatuteater, livskvalitet, gräsrotsnivå, gruppsex, storfamilj, motkultur, politiskt engagemang och protestsång införlivades med det svenska språket under 1960-talet. Periodens företeelser och fenomen behövde en språkdräkt. I dag synliggör språkdräkten dåtidens ideologiska ceremonier och specifika tidsanda.
I en nyutkommen bok sätter Salka Hallström Bornold fokus på en typisk 1960-talsprodukt, klädföretaget Mah-Jong. Initiativtagarna Helena Henschen, Veronica Nygren och Kristina Torsson hade alla textilkonstutbildning på Konstfack. De var barndomsvänner med medel- eller överklassbakgrund och dessutom släkt med varandra. 1966 bildade de handelsbolaget Mah-Jong, uppkallat efter ett kinesiskt sällskapsspel. Mer politiskt korrekt kunde det knappast bli.
Kläderna utmanade traditioner och konventioner. I färg- och mönsterkombinationerna ställdes gult mot orange, rött mot cerise, grönt mot turkos. Modellerna var minimalistiskt skurna. Raka byxor, tunikor och enkla klänningar. Materialen var mjuka, lättskötta och gav rörelsefrihet. 1968 befann sig Mah-Jong på sin kreativa höjdpunkt, yin och yang-mönstret Kärna, blommotivet Kvist, de militärinspirerade unisexkostymerna i enfärgad manchester. Senare introducerades kviltade jackor med mjuka kinesiska ståkragar.
Mah-Jong var på flera plan revolutionerande i det svenska modelandskapet. Men som författaren visar anknöt företaget samtidigt till en nordisk tradition. Katja of Sweden och Marimekko hade banat vägen för ett nytänkande inom modebranschen. Med enkla kläder och färgrika modeller i storslagna konstfulla mönster bröt de mot konventionellt klädtänkande.
Mah-Jong-kläderna handlade inte minst om kvinnans frigörelse. Bepansrade korsetter kastades i soporna. I stället för att ta efter sina mödrar ville de provocera. Men det var, som Hallström Bornold påpekar, inte bara unga kvinnor som ville ha djärva kläder utan även damer som tröttnat på tantmodet och män som kände för annat än grått. Den moderna kvinnan skulle få visa sin kropp med alla dess former och skavanker. Hon skulle få röra sig fritt i kläder som krävde ett minimum av skötsel. Filosofin var tvätta- torka-ta på.
Kvinnorna bakom Mah-Jong kan ses som modevärldens proggmusiker. De betraktade design som ett politiskt projekt och såg sig inte bara som formgivare utan också som opinionsbildare. Designfilosofin, produktionen och marknadsföringen genomsyrades av epokens politiska utopier. En av initiativtagarna berättar om erfarenheter från studiecirklar där man dissekerade Mao-parollerna "Det är rätt att göra uppror" och "Tjäna folket". Genom att visa solidaritet med svenska sömmerskor manifesterade Mah-Jong sitt politiska projekt. Klädföretaget ville endast arbeta med den krisdrabbade svenska tekoindustrin och vägrade att förlägga produktionen till låglöneländer. Det accepterade inte heller modevärldens spelregler. Ambitionen var att sälja tidlösa baskläder förenliga med 60- och 70-talens vänsterideologi. Mah-Jong ville skapa kläder för folket. Varumärket var radikalism. Estetik skulle inte vara ett privilegium för överklassen.
Problemet var emellertid att arbetarklassen inte hade råd att köpa Mah-Jongkläder. Inte heller attraherades den av avantgardistisk design. Estetiken var för excentrisk. Designfilosofin var förstås inte heller förenlig med den dogmatiska vänsterns arbetarromantik. Inom denna grupp var idealet att klä sig som en vanlig arbetare för att markera tillhörighet till arbetarklassen. Velour och färgsprakande trikåklänning accepterades inte av alla renläriga marxist-leninister.
Ett vänsterföretag som försöker ändra marknadsmekanismernas färdriktning kan lätt få problem. Idealism är inte alltid lönsam. Det är därför knappast förvånande att Mah-Jong 1976, tio år efter att det startade, gick i konkurs. Orsakerna till konkursen var många enligt Hallström Bornold. Men en viktig faktor var att Mah-Jong inte kunde konkurrera med företag som producerade i låglöneländer. En stigande import av billiga kläder tvingade de svenska fabrikanterna på knä.
Man kan dessutom säga att Mah-Jong misslyckades med sin affärsidé. Tanken var masskonfektion för arbetarklassen, men det var bara hög- och medelinkomsttagare som hade råd att köpa kläderna.
Mah-Jongs historia är en blåkopia av den samtida svenska vänsterns. Liksom marxist-leninister misslyckade att nå ut till det svenska folket misslyckade klädföretaget att sälja kläder till den svenska arbetarklassen. Varken extremvänstern eller Mah-Jong förstod uppenbarligen den svenska arbetarklassens subjektiva intressen.
Ett företag som däremot lyckades var H&M. Där fanns inga skrupler för att förlägga produktionen till låglöneländer. Ägarna ville inte förändra samhället utan sälja kläder till den svenska arbetarklassen och tjäna pengar. Och de lyckades som sagt. Ett par år innan Mah-Jong gick i konkurs introducerades H&M på börsen. Frågan vilken lärdom man kan dra av Mah-Jongs fall och H&M:s framgång är emellertid inte nödvändigtvis enkel att besvara.
Salka Hallström Bornold diskuterar inte frågan och det behöver hon inte heller. Däremot visar hon övertygande hur politik, moral och vardagsliv hänger samman. Fantasifullt varvas intervjuer med analyser för att synliggör tidsandan. Layouten är suggestiv. Boken är dessutom späckad med nostalgiframkallande bilder av Carl Johan De Geer och Johanna Hald. Hallström Bornold har skrivit en underbar bok, lättläst, underhållande och rolig.
I vilken utsträckning 1968 representerar något nytt kan förstås diskuteras. 1960-talets politiska händelser kan spåras i 1950-talet. Kvinnorörelser och protester mot Vietnamkriget hade sina föregångare. Men karakteristisk är den ideologiska iscensättningen liksom de politiska ritualerna. Ord som gatuteater, livskvalitet, gräsrotsnivå, gruppsex, storfamilj, motkultur, politiskt engagemang och protestsång införlivades med det svenska språket under 1960-talet. Periodens företeelser och fenomen behövde en språkdräkt. I dag synliggör språkdräkten dåtidens ideologiska ceremonier och specifika tidsanda.
I en nyutkommen bok sätter Salka Hallström Bornold fokus på en typisk 1960-talsprodukt, klädföretaget Mah-Jong. Initiativtagarna Helena Henschen, Veronica Nygren och Kristina Torsson hade alla textilkonstutbildning på Konstfack. De var barndomsvänner med medel- eller överklassbakgrund och dessutom släkt med varandra. 1966 bildade de handelsbolaget Mah-Jong, uppkallat efter ett kinesiskt sällskapsspel. Mer politiskt korrekt kunde det knappast bli.
Kläderna utmanade traditioner och konventioner. I färg- och mönsterkombinationerna ställdes gult mot orange, rött mot cerise, grönt mot turkos. Modellerna var minimalistiskt skurna. Raka byxor, tunikor och enkla klänningar. Materialen var mjuka, lättskötta och gav rörelsefrihet. 1968 befann sig Mah-Jong på sin kreativa höjdpunkt, yin och yang-mönstret Kärna, blommotivet Kvist, de militärinspirerade unisexkostymerna i enfärgad manchester. Senare introducerades kviltade jackor med mjuka kinesiska ståkragar.
Mah-Jong var på flera plan revolutionerande i det svenska modelandskapet. Men som författaren visar anknöt företaget samtidigt till en nordisk tradition. Katja of Sweden och Marimekko hade banat vägen för ett nytänkande inom modebranschen. Med enkla kläder och färgrika modeller i storslagna konstfulla mönster bröt de mot konventionellt klädtänkande.
Mah-Jong-kläderna handlade inte minst om kvinnans frigörelse. Bepansrade korsetter kastades i soporna. I stället för att ta efter sina mödrar ville de provocera. Men det var, som Hallström Bornold påpekar, inte bara unga kvinnor som ville ha djärva kläder utan även damer som tröttnat på tantmodet och män som kände för annat än grått. Den moderna kvinnan skulle få visa sin kropp med alla dess former och skavanker. Hon skulle få röra sig fritt i kläder som krävde ett minimum av skötsel. Filosofin var tvätta- torka-ta på.
Kvinnorna bakom Mah-Jong kan ses som modevärldens proggmusiker. De betraktade design som ett politiskt projekt och såg sig inte bara som formgivare utan också som opinionsbildare. Designfilosofin, produktionen och marknadsföringen genomsyrades av epokens politiska utopier. En av initiativtagarna berättar om erfarenheter från studiecirklar där man dissekerade Mao-parollerna "Det är rätt att göra uppror" och "Tjäna folket". Genom att visa solidaritet med svenska sömmerskor manifesterade Mah-Jong sitt politiska projekt. Klädföretaget ville endast arbeta med den krisdrabbade svenska tekoindustrin och vägrade att förlägga produktionen till låglöneländer. Det accepterade inte heller modevärldens spelregler. Ambitionen var att sälja tidlösa baskläder förenliga med 60- och 70-talens vänsterideologi. Mah-Jong ville skapa kläder för folket. Varumärket var radikalism. Estetik skulle inte vara ett privilegium för överklassen.
Problemet var emellertid att arbetarklassen inte hade råd att köpa Mah-Jongkläder. Inte heller attraherades den av avantgardistisk design. Estetiken var för excentrisk. Designfilosofin var förstås inte heller förenlig med den dogmatiska vänsterns arbetarromantik. Inom denna grupp var idealet att klä sig som en vanlig arbetare för att markera tillhörighet till arbetarklassen. Velour och färgsprakande trikåklänning accepterades inte av alla renläriga marxist-leninister.
Ett vänsterföretag som försöker ändra marknadsmekanismernas färdriktning kan lätt få problem. Idealism är inte alltid lönsam. Det är därför knappast förvånande att Mah-Jong 1976, tio år efter att det startade, gick i konkurs. Orsakerna till konkursen var många enligt Hallström Bornold. Men en viktig faktor var att Mah-Jong inte kunde konkurrera med företag som producerade i låglöneländer. En stigande import av billiga kläder tvingade de svenska fabrikanterna på knä.
Man kan dessutom säga att Mah-Jong misslyckades med sin affärsidé. Tanken var masskonfektion för arbetarklassen, men det var bara hög- och medelinkomsttagare som hade råd att köpa kläderna.
Mah-Jongs historia är en blåkopia av den samtida svenska vänsterns. Liksom marxist-leninister misslyckade att nå ut till det svenska folket misslyckade klädföretaget att sälja kläder till den svenska arbetarklassen. Varken extremvänstern eller Mah-Jong förstod uppenbarligen den svenska arbetarklassens subjektiva intressen.
Ett företag som däremot lyckades var H&M. Där fanns inga skrupler för att förlägga produktionen till låglöneländer. Ägarna ville inte förändra samhället utan sälja kläder till den svenska arbetarklassen och tjäna pengar. Och de lyckades som sagt. Ett par år innan Mah-Jong gick i konkurs introducerades H&M på börsen. Frågan vilken lärdom man kan dra av Mah-Jongs fall och H&M:s framgång är emellertid inte nödvändigtvis enkel att besvara.
Salka Hallström Bornold diskuterar inte frågan och det behöver hon inte heller. Däremot visar hon övertygande hur politik, moral och vardagsliv hänger samman. Fantasifullt varvas intervjuer med analyser för att synliggör tidsandan. Layouten är suggestiv. Boken är dessutom späckad med nostalgiframkallande bilder av Carl Johan De Geer och Johanna Hald. Hallström Bornold har skrivit en underbar bok, lättläst, underhållande och rolig.
You must be 
