Ett enda liv

I måndags blev jag uppsagt på omedelbara grunder pga hot om att brukaren visat ett aggresssivt beteende mot mig. Så enligt någon paragraf funkar det tydligen så.
Lämna nyckeln ikväll och kände mig fri när jag kom ut ur porten igen.
Jag hade bestämt mig för uppsägning men inte kommit dit då det inte känts akut. Men det känns inte som att jag gråter blod för att inte få jobba mera.
Bra arbets grupp men rätt udda jobb.

Jag har en värk sen ett par dagar i nacken som inte är av den här världen, kan bara beskriva det som att det känns som att det brinner på ett lokalt ställe. Det är den värsta värken hittills som jag haft.
Kanske är det edsen eller spänningar som släpper.
Inte ens treo comp hjälper och massage är direkt plågsamt.

Igår träna jag med Fejka och belönade med kamp. Igår kväll, natt och hela dagen idag har hon ryckt till och från.
Så första symtomet är tillbaka. Väntar på att Strömsholm ska ringa mig och att vi får bestämma något om Op.

Har så mycket tankar i huvet men när jag väl ska skriva så försvinner det.

Hela jag känns som ett rastlöst tomrum. Jag är rastlös men kommer mig inte för något.
Ligger och glor när jag väl vaknat till liv...

Lyckades komma iväg på kurs ikväll med Devon, mycket tankar kring belönings upplägg.
Ibland önskar jag att han blev helt återställd så någon som har högre ambitioner kunde ta över honom och förvalta honom bättre än mig. Kanske vore det bättre. ELler så är det jag som är låg och inte tänker några bra tankar alls.
Känns som att det inte blir något presterat men eg hur ska det bli det med skadan?
Håller han inte för att springa löst hur ska det funka att tävla nu då?

Ska till kuratorn imorgon och få skäll för att jag vägrat äta Soloften dom gett mig. Men jag vill inte ha någon av dom biverkningarna som står där. Och dom flesta lider jag av redan så det känns lite som att spela på för hög nivå av ev att det funkar.

Det är konstigt att lida av depression det är främmande på något vis. Det har varit så här förr flera gånger men så som nu aldrig. Det är stora tomrum i mitt huvud och jag blir fort trött av att tex prata med folk. Så upplever någon att jag är oanträffbar är det inget personligt det liksom finns ingen energi.
Märker att jag är tystlåten, mindre kontaktsökande, det tar lång tid innan jag får mig till att göra saker. Försöker hitta på ursäkter till att jag inte måste göra små enkla vardags saker.
Samtidigt som det känns bra när jag fått det gjort.
Det är något i hjärnan som inte funkar med vad jag kanske eg vill.

Folk har sagt flera gånger under längre tid att jag är frånvarande, vilket jag är. Glömmer saker ofta, tex dagar... Men skyllt det på att jag jobbat sjukt mycket. Men det klarnar lite när man fått lite perspektiv.
Sedan känslan av att allt är skitsamma... det är den värsta av dom alla. Jag hatar det.
Meningslösheten... Varför? Och att jag skiter i vilket vad det nästan än är...
Hade Sebastian inte funnits med i bilden hade jag nog varit längre ner på skalan.

Någon som vill träna hund om dagarna så kan ni ju ringa... jag behöver komma ut.