Ett enda liv

Dagen började tidigt och behagligt men övergick fort i en mental spya. Det liksom kommer som från ingenstans och jag blir så jävla otrevlig att tas med. Men det är nästan så jag börjat bli glad över mina rejäla aggressiva vändningar för så passiv och mentalt i botten som jag känt mig senaste tiden är i slutet av boxen...
Har slagit mitt personliga rekord med att ligga i sängen gloendes ut i tomma intet. Det är nästan värst av allt, att liksom bli fast på stället. Att inte komma loss från lakanen. Bara sucka och vända sig för att jämna ut värken.

Helgen som var befann vi oss i Stockholm, på Hilton. Det var guld värt att byta tillvaro. Sen påvägen hem i bilen kom ångesten och svetten krypande som ett fem över tre ... När jag sätter mig bakom ratten och kör en bit då kommer ångesten. Min syster hade väl en nära döden upplevelse när vi åkte mot vingåker. Hon har nog inte sett mig gråta innan. Men helt utan förvarning bryter jag bara ihop och det kommer nästan enbart i bilen...
Så hennes pappa fick ta hand om mig innan jag kunde köra vidare.

Helgen i vingåker var trevlig och intressant. Just bara trevlig, men helt utan relaterande. Jag och min pappa har ingen relation längre. Det har varit tydligt under längre tid men avstånd och nästan två år mellan man ses kostar.
Det var min faster som påpeka att vi betedde oss som två bekanta. Helt sant. Tomrum.

Ni är flera som hört av er senaste tiden och jag vet att jag säger att vi hörs eller jag skiter i och svara.
Oftast tittar jag och tänker sen... Sen...
Hittar sms jag inte svarat på. Hur ofta händer det då?! Att jag inte svarar?

Livet återkommer nog.



Skickat från min iPhone