Ett enda liv

Idag har min mammas bästa vän somnat in.

Athoz var från början min hund som jag köpte för att hunden jag hade var otillräcklig för att träna och tävla med.
I min vilda iver att få köpa en ny hund så valde jag inte uppfödare med omsorg och valet för på Silent hills kennel som vid denna tiden hade valpar efter vad jag trodde var bra hundar för mitt ändamål.

Jag åkte dit och fick kika på valparna och vi valde ut Athos för han var den finaste hanen i kullen.
Han va helt sammetslen med blanksvart päls och tan tecknen var perfekt roströda.
Hela han var ljuvlig. Min första egna valp.

2 dygn gick det sedan ringde jag till min mamma och stortjöt, Athoz behövde gå ut varannan timme dygnet runt. Att ha valp var inte som jag föreställt mig överhuvudtaget. Livet var hemskt och jag var utmattad.
Mamma tog Athoz den natten och jag sov nog tungt...
Men det fortsatte så dygnet runt i två mån varannan timme gick jag ut med honom.... för någon hade sagt att dom blev rumsrenare fortare...
Och han blev ju rumsren... fast ett par månader senare....

Athoz var min stolthet och jag tränade jättemycket med honom. Vid 5 månader blev han jättesjuk och hans mage kraschade totalt, hans vikt försvann och vi förstod ingenting.
Det blev början till många vändor på läckeby djursjukhus. Han låg inne flera gånger och dom hitta ingenting.
Det fastställdes sedan att han hade en maginflammtion och senare även att han hade en form av EP.
Trotts detta fick Athoz vara en frisk och glad hund även om vi inte trodde det skulle bli så just då.

Minns när mamma ringde mig på jobbet en dag när han va liten ca 4 mån... för att då hade hunden skitit ut två strumpor.. och mamma hade sparat en i en påse eftersom hon inte trodde jag skulle tro henne...

Hans öron var helt underbara och världens lenaste. Men han tiggde som ingen annan och redan som liten lärde han sig stjäla allt! Mamma fick bla en gång dra ut en hel oxfile ur munnen på han som redan påbörjat färden ner i magen.
Och diverse andra saker har han ätit i sitt liv..

Han flyttade till mamma vid ca 2-3 års ålder eftersom han inte kunde vara ensam hemma och var där mesta dels av tiden ändå.
Dom två ihop fyllde en fuktion för varandra och han hade det bättre där.

Athoz var en trevlig dobermann och jättesnäll. Han blev aldrig min tävlingshund eftersom han tyckte inte det var kul att träna överhuvudtaget.

För ett tag sedan blev Athoz förändrad i lynnet och visade bla tänderna och gjorde utfall åt mig när jag sa åt honom att gå lägga sig.... Och i förra veckan slutade han vilja gå upp för trappen, men ingen smärtlindring hjälpte.
Och idag när dom var till vetrinären så fanns det ingenting i ryggen som påvisade smärta.
Samt att det hänt flera saker i helgen, han har vaktat konstiga saker, gjort utfall och inte känt igen folk han känner väl.

I beslut ihop med vetrinären fick Athoz somna in endast 7,5 år gammal.