Wednesday, 24. June 2009, 13:15:28
Måste börja med att berätta att O'Brian har fått göra oss stolta igen. Igår vann han här på hemmaplan i dagens dubbel hur lätt som helst på nya rekordet 1.14,8 auto medeldistans. Han var som vanligt startsnabb och tog ledningen enkelt och körde första 500 efter 1.12, fick sedan dämpa för att sedan gå 1.12 sista 1000 och bara brisa ifrån konkurrenterna. Jag var inte på plats men jag såg det på tv igår kväll och det var bland de bästa lopp jag sett honom göra. Mina föräldrar var där och hälsade på honom för första gången sedan han åkte från gården och han blev så glad så glad över att se dem. Han puffade och pussade (ja, han kan pussas!) på mamma och visst tror jag att han saknar oss lite, på hästvis.
I vinnarcirkeln frågade den som intervjuade hur mycket de fått betala för den fina Husum hästen men Brians kusk John Östman gjorde klart för alla att hästen inte är till salu och fortfarande ägs av vår familj. Vi är otroligt stolta över honom och att fam Leastander/Johansson gör ett sånt bra jobb med vår guldklimp. O'Brian har hittills, i år, tjänat 122.000 kr och totalt 665.500 kr. En sådan häst får man oftast bara en gång i sitt liv om ens det så vi är väldigt tacksamma, dessutom är han en pärla att hålla på med och resa med precis som med Quarlos. Det är roligt att hålla på med djur som är fina och kloka och kan de dessutom bjuda på några årslöner så är det ännu bättre!!

(Gud vilket skryt!!

).
Jag valde alltså bort att åka och se på O'Brian till förmån för att åka och träna Quarlos på Normalings brukshundklubb. Jag tillhör den klubben sedan jag gick en lydndskurs där med Alice men har mest tränat på Ö-viks brukshundklubb med Q. Men igår åkte Sandra och jag dit för att få till lite miljöträning.
Vi möttes av väldigt trevliga och tillmötesgående människor och vi kände oss riktigt välkomna. Det är alltid roligt och det blir nog fler besök där, kanske ev en tävling i juli som jag och Sandra anmält till men jag har inte bestämt till 100% om vi kommer att vara med då eller om vi väntar till augusti.
Träningen gick i alla fall bra och Q fick en platsliggning med 4 andra hanar och det gick jättebra förutom att han låg och kliade sig av alla mygg som var där. Men han var lugn och trygg där han låg. Resten av lydnadsträningen gick också bra även om han är lite splittrad av och till för alla dofter, det sätter sig gärna i huvudet på honom och då är inte bollen lika rolig och frolicarna spottar han ut i sin iver att kika in den snyggaste bruttan.

Var sak har sin tid men samtidigt är jag inte så säker på att det är bäst att inte tävla för det.
Jag har tränat Q i säkert 10 månader på de moment som ingår i ettan och han kan dem både bak och framlänges men det han inte behärskar fullt ut är att vara 100% fokuserad varje sekund när vi tränar på bortaplan. Livet är just nu lite för intressant för det och det leder till lite sämre linförighet, lite sämre snabbhet i läggande och ställande men däremot inkräktar det inget på inkallning, hoppet och apporten.
Vad jag undrar då, ska man verkligen inte tävla för att man inte anses som klar?! Eller ska man ge sin hund och sig själv tävlingsrutin i detta skede? Jag är beredd att tycka det sistnämna, så till vida att ens hund inte tappar förtroende eller förstör för någon annan hund.
Jag har läst tråden
Dobermann eller guldfisk på dobbeforumet och det gör mig ärligt talat skitförbannad. Där skrivs det om hur man skämmer ut rasen genom att inte prestera bra resultat direkt när man kommer ut på tävling (eller har jag missupfattat riktningen?). Det resonemanget gör mig mörkrädd. För vilken ska det bevisas resultat egentligen? För oss själva eller för andra? Att någon som tävlat på hög nivå tidigare inte nöjer sig med att träningstävla och sakta men säkert vill bygga på sina resultat med erfarenheten, det kan jag förstå. Men för mig som nybörjare och som genom massor av träning lyckats få min ambitiösa unghund till en hyffsat bra grund i lätt klass, ska inte vi tillsammans kunna utvecklas vidare genom att tävla och få rutin?! Vad är det som säger att vi måste prestera uppflytt direkt när vi kommer ut på tävlingsplanen?
Dessutom kommer dessa uttalanden från de som är rutinerade i tävlingssammanhang, jag skulle skämmas över att bete mig så. Jag förstår det inte.
Kan bara jämföra med hästsporten där det är massor av folk som tränar och tävlar på sin nivå. Alla kan inte vara bäst men alla kan göra sitt bästa och kan vara nöjd med det. Vissa kanske nöjer sig med att tävla lätta klasser och andra siktar högre. En del har djur som är ämnade för att tävla på elitnivå medan andra har medlemåttigt material att jobba med och vi själva är mer eller mindre lämpliga förare också. Det enda jag vet är att alla måste gå samma väg, toppen nås inte över en dag, om ens någon gång och hur många strävar dit? Låt det fortsätta att vara så, var och en bestämmer sin nivå och gläds över det som går bra i det. Låt de som rider på sina höga hästar vara där, de brukar trilla av förr eller senare i sin avsaknad av ödmjukhet. Att ge mig in i diskussionen kommer att vara som att läsa tidingen i motvind. Jag avstår men är glad över att jag fått ventilera den här hos mig, för ut skulle det!
Till sist så lägger jag in en bild på min supersmarriga räkmacka jag trixade ihop till lunchen - livet på en pinne - mums!!