Veckans vedermödor är över
Friday, 20. May 2005, 15:17:02
Få se nu. Hur gick den här dagen?
Delade ut slutrapporter i nian. Det är lite beklämmande att se hur små vissa blir i ansiktet när de ser sina slutbetyg - de har suttit och snackat bort ett helt läsår och i maj går det upp för dem att det syns på slutbetyget. Jag tänker vara en bitch nästa år och påminna varje vecka att de kommer att tacka mig i maj om jag tvingar dem att jobba i november.
Ledde värderings- och dramaövningar i sjuan. Jag börjar bli bra på den här övertydligheten som är så störande när lärare umgås med icke-lärare. Men man måste alltså vara verkligt övertydlig med trettonåringar. Om man bara säger "nu ska vi gå till festsalen och ha dramaövningar, bete er ordentligt!" så har man grävt sin egen grav (testat!). Nu vet jag att man måste säga "Vi går till festsalen och har dramaövningar, OM ni alla sitter tysta och hör vilka regler som gäller! Ingen får röra mixerbordet! Den som rör mixerbordet hamnar hos rektor direkt och får kvarsittning! Ingen får springa in bakom draperierna! Ingen får röra videoduken! Ingen får knuffa eller ens RÖRA en klasskamrat om jag inte har bett er göra det! Jag kan när som helst avbryta övningarna och ta er tillbaks till klassen!". Först sedan kan man gå till festsalen, och ändå får man be två elever stanna kvar för räfst och rättarting efter lektionen när de lyckats ha sönder stolkonstruktioner under övningarna. Suckkkkkkkk. (Åtminstone blev de rejält tillplatttade av att få en hemanmärkning med sig hem för att de inte följt reglerna.)
När jag började undervisa trodde jag på något sätt att det skulle vara ungefär som i alla fina pedagogiska teoriböcker där eleverna är ansvarsfulla och positiva individer som man kan resonera med om deras små busstreck. Jag hade inte ens reflekterat över saker som kvarsittningar, hemanmärkningar och behovet av att kunna citera skollagen fritt ur minnet under lektioner. Eleverna i övningsskolan testade ju heller inga gränser med oss, de var sådana änglar så man anade inte vad som väntade en. Det har tagit ett helt år att komma fram till ungefär hur man kan hantera det faktum att alla elever verkligen inte är dessa ansvarsfulla och positiva mini-vuxna som teorierna talar om.
Men det går framåt också. Jag har en elev som varit uttagen i specialundervisning hela året pga sociala svårigheter (läs: oförmåga att tåla några som helst gränser). I dag hade jag denna elev i klassen, och kunde konstatera att en som i höstas slängde bänkar och talade om att jag borde ha stryk, nu kunde sitta med och delta aktivt med vettiga kommentarer och åsikter. Det kändes lite belönande, faktiskt.
För att belöna mig för att ha överlevt denna tredje sista vecka av mitt första år, så handlade jag perenner och sommarblommor för en onämnbar summa. Trädgårdsterapi!
Delade ut slutrapporter i nian. Det är lite beklämmande att se hur små vissa blir i ansiktet när de ser sina slutbetyg - de har suttit och snackat bort ett helt läsår och i maj går det upp för dem att det syns på slutbetyget. Jag tänker vara en bitch nästa år och påminna varje vecka att de kommer att tacka mig i maj om jag tvingar dem att jobba i november.
Ledde värderings- och dramaövningar i sjuan. Jag börjar bli bra på den här övertydligheten som är så störande när lärare umgås med icke-lärare. Men man måste alltså vara verkligt övertydlig med trettonåringar. Om man bara säger "nu ska vi gå till festsalen och ha dramaövningar, bete er ordentligt!" så har man grävt sin egen grav (testat!). Nu vet jag att man måste säga "Vi går till festsalen och har dramaövningar, OM ni alla sitter tysta och hör vilka regler som gäller! Ingen får röra mixerbordet! Den som rör mixerbordet hamnar hos rektor direkt och får kvarsittning! Ingen får springa in bakom draperierna! Ingen får röra videoduken! Ingen får knuffa eller ens RÖRA en klasskamrat om jag inte har bett er göra det! Jag kan när som helst avbryta övningarna och ta er tillbaks till klassen!". Först sedan kan man gå till festsalen, och ändå får man be två elever stanna kvar för räfst och rättarting efter lektionen när de lyckats ha sönder stolkonstruktioner under övningarna. Suckkkkkkkk. (Åtminstone blev de rejält tillplatttade av att få en hemanmärkning med sig hem för att de inte följt reglerna.)
När jag började undervisa trodde jag på något sätt att det skulle vara ungefär som i alla fina pedagogiska teoriböcker där eleverna är ansvarsfulla och positiva individer som man kan resonera med om deras små busstreck. Jag hade inte ens reflekterat över saker som kvarsittningar, hemanmärkningar och behovet av att kunna citera skollagen fritt ur minnet under lektioner. Eleverna i övningsskolan testade ju heller inga gränser med oss, de var sådana änglar så man anade inte vad som väntade en. Det har tagit ett helt år att komma fram till ungefär hur man kan hantera det faktum att alla elever verkligen inte är dessa ansvarsfulla och positiva mini-vuxna som teorierna talar om.
Men det går framåt också. Jag har en elev som varit uttagen i specialundervisning hela året pga sociala svårigheter (läs: oförmåga att tåla några som helst gränser). I dag hade jag denna elev i klassen, och kunde konstatera att en som i höstas slängde bänkar och talade om att jag borde ha stryk, nu kunde sitta med och delta aktivt med vettiga kommentarer och åsikter. Det kändes lite belönande, faktiskt.
För att belöna mig för att ha överlevt denna tredje sista vecka av mitt första år, så handlade jag perenner och sommarblommor för en onämnbar summa. Trädgårdsterapi!
WIDGETIZE
carlsson # 20. May 2005, 15:17
När det gäller konstnärliga ämnen var det nog mest lärare som i sin iver hade sönder prylarna framför ögonen på eleverna. Speciellt minns jag min bildlärare på högstadiet som hade fått anslag för att köpa in en avancerad diabildsprojektor med dubbla magasin, perfekt för bildspel. Tyvärr råkade han sätta sig på bänken där han placerat den, och knuffade projektorn i golvet. Krasch! Glassplitter. Projektor-- som vi i datavärlden säger.
miafalk # 20. May 2005, 15:17
Eleverna är inte handplockade på något vis, men skolorna har vad jag kan se betydligt bättre resurser är en genomsnittlig skola. Dessutom är det rätt hård gallring för att få en lärartjänst på en övningsskola, så de som jobbar där är kanske mer engagerade och motiverade än genomsnittet.
Övningsskolornas elever är så vana ända sedan ettan att det kommer in lärarstuderande, så de är verkligt flexibla. De anpassar sig till vilka undervisningsmetoder som helst, och de är snälla med studerandena för de har ju sin "riktiga" lärare i klassrummet när studerandena undervisar. (Så är det även på fältpraktiken, så egentligen har man aldrig stått ensam inför en klass när man börjar sin första dag som lärare, om man inte haft vikariat, förstås.)
Mina två största problem då jag bytte från övning till real life var dels att ta fullt ansvar för disciplin och ordning, dels att få eleverna att våga prova på inlärningsmetoder som var nya för dem. Som studerande hade man inte insett hur mycket arbete man INTE gjorde då det fanns en annan person i klassen som gjorde att ungarna betedde sig. Och åtminstone de elever jag har haft har fått en så konservativ undervisning så de bara gapade när jag tog mig för att be dem tolka en novell dramatiskt ...
carlsson # 20. May 2005, 15:17
Förresten fick jag igår reda på att tjejen i blåsorkestern jag nämnde förut jobbar som .. lärare. Det är kanske suboptimalt om man har känslig hörsel, med tanke på ditt tidigare blogginlägg om 98 dB.