Alice i underlandet

Den här bloggen började som en del av mitt portföljarbete för mina lärarstudier. Den fortsatte av bara farten in på mitt första år som lärare. Av och till har jag reflekterat över två problem: dels att min identitet är öppen, dels att det är knöligt för folk att kommentera på en blogg som kräver registrering.

Tiden är mogen för en förändring på båda punkterna. Därför kommer jag att flytta min blogg till ett annat forum, där jag kan vara mer anonym för utomstående (läs: elever, föräldrar, chefer och FBI ). Jag har valt ett forum som tillåter kommentarer utan registrering. Alla ni som läser mig är hjärtligt välkomna att flytta med, men jag lägger inte ut någon länk till den nya bloggen (duh!) utan ni får den per e-post genom att mejla mig på mia punkt falk snabel-a sibbo punkt fi. Hör av er!

Jag var antagligen aldrig menad för förvärvsarbete - i alla fall inte om man ser till antalet sjukdagar detta år. Idag är jag totalt stum, förutom patetiska små väsningar som jag kan frambringa om jag anstränger mig. Förkylningsarmén har annekterat stämbanden. Och således är jag hemma, för det går inte att undervisa utan röst. Eller normalt skulle det gå, men dagens program var filmvisning i festsalen och fotbollsmatch på sportplanen. Ingendera är ställen där man kan kommunicera med sin klass via meddelanden på OH ...

Dagens datum känns magiskt. Den 31 maj slutade skolan alltid då jag var elev själv. Numera är det ju ändrat till "sista arbetsdagen under vecka 22" vilket brukar betyda någon dag in i juni, men siffermagin kring 31/5 känns fortfarande.

Dagens diet lär bli te med honung. Trååååkit. Jag kanske ska titta på lite Babylon 5 för att pigga upp mig?

Våra ungar klarade sig jättefint i Stafettkarnevalen. Inga medaljplaceringar, men det var ju inte därför vi åkte dit heller. Och hejaklacken var så duktig så man blev alldeles rörd över deras motivation, envishet och uthållighet. Att se sina egna elever orka heja och visa kämpaglöd fast de var blåfrusna och hade varit på benen sedan fyra på morgonen var den bästa belöningen för allt organisatoriskt strul som jag inte ens orkar tänka på nu längre. Duktiga duktiga de!

Nu har jag ont i halsen och är så trött så det känns som bakis. Och i morgon är det konferens efter skolan. Puuh. In i det sista ska man prövas! Men det är bara sex dagar kvar. Det är så lite så man inte vågar tänka på det för man blir ju konstig då. Sex dagar kvar till SOMMARLOVET.

Ämnet kvinnor i reklam torde vara ganska uttömt, men är det någon mer än jag som retar sig på hur män också framställs som totala idioter? Jag blir galen på den hära senaste årstidsrelaterade reklamen för hårborttagning - den där en tjej har brutit benet, ska få gipset borttaget av en manlig läkare och tackar sin skapare för att hon vaxade benen just innan olyckan. Budskap till alla kvinnor: ni duger inte som ni är, yada yada yada. Men är det inte också att undervärdera manliga läkare, att antyda att de skulle kväljas av lite stubb på ett ben? Läkare är väl vanligen rätt härdade och skyggar inte för vare sig varbölder eller utstickande benpipor? Men den här stackars hunken i vit rock, han måste beskyddas från otäcka hårstrån. Visst.

Fast okej, vi lever ju i en värld där reklamen implicerar att män bara behöver använda deodorant för att kvinnorna ska börja klänga på dem, so I rest my case.

Allt jag säger är att ni borde vara indignerade, killar. Ni antas kunna bygga rymdraketer men inte klara av att få i er mat utan hjälp av Cuisine Creative. Bränn era testikelskydd!

Få se nu. Hur gick den här dagen?

Delade ut slutrapporter i nian. Det är lite beklämmande att se hur små vissa blir i ansiktet när de ser sina slutbetyg - de har suttit och snackat bort ett helt läsår och i maj går det upp för dem att det syns på slutbetyget. Jag tänker vara en bitch nästa år och påminna varje vecka att de kommer att tacka mig i maj om jag tvingar dem att jobba i november.

Ledde värderings- och dramaövningar i sjuan. Jag börjar bli bra på den här övertydligheten som är så störande när lärare umgås med icke-lärare. Men man måste alltså vara verkligt övertydlig med trettonåringar. Om man bara säger "nu ska vi gå till festsalen och ha dramaövningar, bete er ordentligt!" så har man grävt sin egen grav (testat!). Nu vet jag att man måste säga "Vi går till festsalen och har dramaövningar, OM ni alla sitter tysta och hör vilka regler som gäller! Ingen får röra mixerbordet! Den som rör mixerbordet hamnar hos rektor direkt och får kvarsittning! Ingen får springa in bakom draperierna! Ingen får röra videoduken! Ingen får knuffa eller ens RÖRA en klasskamrat om jag inte har bett er göra det! Jag kan när som helst avbryta övningarna och ta er tillbaks till klassen!". Först sedan kan man gå till festsalen, och ändå får man be två elever stanna kvar för räfst och rättarting efter lektionen när de lyckats ha sönder stolkonstruktioner under övningarna. Suckkkkkkkk. (Åtminstone blev de rejält tillplatttade av att få en hemanmärkning med sig hem för att de inte följt reglerna.)

När jag började undervisa trodde jag på något sätt att det skulle vara ungefär som i alla fina pedagogiska teoriböcker där eleverna är ansvarsfulla och positiva individer som man kan resonera med om deras små busstreck. Jag hade inte ens reflekterat över saker som kvarsittningar, hemanmärkningar och behovet av att kunna citera skollagen fritt ur minnet under lektioner. Eleverna i övningsskolan testade ju heller inga gränser med oss, de var sådana änglar så man anade inte vad som väntade en. Det har tagit ett helt år att komma fram till ungefär hur man kan hantera det faktum att alla elever verkligen inte är dessa ansvarsfulla och positiva mini-vuxna som teorierna talar om.

Men det går framåt också. Jag har en elev som varit uttagen i specialundervisning hela året pga sociala svårigheter (läs: oförmåga att tåla några som helst gränser). I dag hade jag denna elev i klassen, och kunde konstatera att en som i höstas slängde bänkar och talade om att jag borde ha stryk, nu kunde sitta med och delta aktivt med vettiga kommentarer och åsikter. Det kändes lite belönande, faktiskt.

För att belöna mig för att ha överlevt denna tredje sista vecka av mitt första år, så handlade jag perenner och sommarblommor för en onämnbar summa. Trädgårdsterapi!