Dance like Zorba

En jul gick jag på midnattsmässa. Där lästes julevangeliet på två språk. Svenska och arabiska. Det gillade jag. Tror även Jesus gillat det. Då tänkte jag att nu vill jag gå med i svenska kyrkan igen. Jag hittade tillbaka till den tro jag fick mig berättad i småskolan på kristendomslektionerna. Otaliga äro de teckningar jag har sparat från den tiden. Första och andra klass. Egentligen en ganska mänsklig och human syn på medmänniskor personifierad av Jesus. Att allt blev fult och komplicerat sen var kanske oundvikligt. Så, efter sju svåra år och åtta bedrövelser har jag närmat mig min barndoms tro igen. När jag nyktrat till och utan ångest öppnat mina sinnen känner jag en dragning åt det andliga. Att inte behöva förstå tillvaron utan att tillåta mig var förvirrad men ändå känna mig trygg i min grundtro. Symbolen för min syn på livet har alltid varit Den barmhärtige samariten och där står jag nu. Amen

Blev så jäddra sugen på en glass. Kallt ute men solen låg på så där gott som den gör en klar februaridag. Där stod jag med en glass och njöt då bussen kom. En kort stunds njutning fick ett abrupt slut och jag kastade mig på min buss. Sånt är livet.

Först nu idag känner jag att det vänder. Det ljusnar och livet blir lite lättare att leva.Ljuset. Det måste va ljuset.
Ska gå ner till min cykel och sparka lite på däcken. Kolla om det är någon luft kvar. Så här års kan det tänkas att både människor och cyklar behöver pumpas med luft. Frisk luft och ljus är en lisa för en övervintrad själ. Så hav förtröstan gott folk, för nu väder det.