Vaknade utav bastuvärmen som krypit sig in i mitt hus, om det beror på att jag hade en chokladpralin som täcke låter jag förbli osagt

Men även utomhus visade termometern på höga gradantal, så Scooby och jag packade våra badväskor, köpte med oss lite att äta och åkte till en närliggande sjö.
Här har det tidigare år suttit skyltar upp om att det varit hundförbud på stranden. Men dom två sista sommrarna har dom varit borta. Om det beror på ändrade regler eller att någon privat person tagit ner dom har jag inte engagerat mig i. Så länge jag inte ser någon skylt så får Scooby följa med. Självklart kopplad, och alltid i ett hörn av stranden. Både för att han ska kunna få skugga från träden och för att visa respekt mot andra badgäster, det finns ju faktiskt hundrädda människor också.

Scooby sysselsatte sig sedan med att äta mat (han fick en burk blötmat då torrfodret tog slut kvällen innan), ligga och spana på människor och andra hundar, knapra lite gräs, sova och så bada så klart Tyvärr fick jag inte till någon bild på just badningen, då jag inte hade lust att bada med mobilen. Hade inte systemisen med så mobilkameran fick duga, därav dom halv dåliga bilderna.



När vi var där ute i vattnet och plaskade kom det som alltid när vi är där, ett gäng barn, som sakta men säkert närmar sig oss. När dom är ungefär 2meter ifrån oss brukar dom små personerna börja berömma hur fin han är, och detta sker även denna gång. Sen kommer den obligatoriska frågan "Vad heter han?", och när det är just barn som frågar är det ju alltid roligare att säga att han heter just Scooby Doo. Två utav barnen skiner upp ännu mer och säger i munnen på varandra "Scooby Doo är ju han på Tv´n ju, han brukar jag se på" Sen frågar alla om dom får klappa, vilket dom naturligtvis får. Och där står han då, den stoora faaarliga dobermann hanen lugn som en filbunke med 5 stycken barn som klappar och klänger på honom. Social, trygg, säker och genom snäll - det är min vovve det

Tomas ska fira midsommar i orsa, så imorse klev jag upp med tuppen och skjutsade honom till tåget.
Efter det bestämde jag mig för att passa på att motionera hund och häst innan det blev alldeles för varmt.

Så efter att ha dränkt mig, hund och häst i flera liter med insektsspray, gav vi oss ut i skogen.
På håll måste det sett ut som om vi var dom som dirigerade insekterna, eller hade dom som våra livvakter. För det såg ganska kul ut när myggorna och flugorna surrade med en 30cm avstånd från oss hela tiden

Efter lite skritt och trav på en grusväg svängde vi av och skrittade fram genom skogen på en ojämn stig.
Vi hann säkert inte mer än 20 meter innan Scooby skrek till till högan sky och kastade sig åt sidan.
Jag befarade det värsta, att en viss hund råkat stoppa in sin tass under en viss hästhov

När jag tittade på Scooby stod han med höger baktass i luften och såg helt förstörd ut, så jag kastade mig av Ammon för att försöka få se på tassen. Men väluppfostrad som han är min lille hund så sätter han sig ner när jag ska hoppa av, och så även denna gång så klart.
En ren omöjlighet att få se tassen då han hela tiden hoppar runt och sätter sig ner mitt ute i mossan och blåbärsriset. Så jag vänder hela ekipaget och går ut på vägen igen.

I denna stund har jag redan hunnit börja tänka ut hur jag ska lyckas få Scooby med sin krossade tass att ligga kvar uppe på Ammons rygg, hur jag överhuvudtaget ska kunna orka lyfta upp 49kg sprattlande dobermann på en över 170cm hög häst, det har jag inte ens funderat på.

När vi ät ute på vägen igen ser jag ett blodigt sår på ovansidan utav tassen, men han både står och går på den. Vilket ju i alla fall måste betyda att den inte är krossad.

Så vi skrittar sakta hemåt, och han går faktiskt hela helt normalt på tassen hela vägen hem.
Väl hemma i stallet igen, skyndar jag mig ut med Ammon till hagen, innan vi går in och tar en närmare titt på tassen.

Efter att han tvättat bort blodet återstår endast detta lilla pluttiga sår. Och ingen reaktion på smärta när jag tar, klämmer och känner igenom tassen och resten utav benet. Ingen svullnad, ingenting..

Men lite löjlig som man är, (det är ju ändå mitt barn vi pratar om ) så slog det mig någonstans i huvudet att det kanske hållit sig "normalt" bara för att han hållit igång och gått på det. Och nu när han skulle lägga sig och vila kunde det ju finnas en risk för att tassen skulle svullna upp.



Så fram med en gummisnodd och en ärtpåse ur frysen, och vips så hade jag trollat fram ett kylbandage till lilla tassen. Scooby brydde sig inte det minsta när jag trixade dit den runt hans ben, utan han låg fortfarande utslagen på sida. Kanske han mest tyckte det var skönt att få lite hjälp på traven med nedkylningen i värmen som var?

I vilket fall som helst så har tassen hittills sett exakt likadan ut som på bilden ovan, endast ett litet "skrapsår" och ingen svullnad. Och med tanke på sårets storlek så tror jag faktiskt att han slog i/fastnade i en gren eller en vass sten. Även om det så klart måste ha gjort ap-ont med tanke på hur han skrek till. Tack och lov ingen hästhovs mosad tass! Mardrömmen har alltså (ännu) inte inträffat, och jag hoppas för allt i världen att den Aldrig kommer att göra det heller!!

Onsdagar kommer under mina fem rehabiliteringsveckor innebära hemträningsdag/återhämtningsdag.
Dvs jag ska träna hemma på att använda mig utav det jag lär mig på ackis. Försöka lära mig tänka om, tänka rätt. Men det är även en återhämtningsdag, då dagarna på sjukhuset är allt annat än ett vilohem!

Jag har även ringt till min veterinär, som tyvärr inte hade tid att prata just då, men han skulle ringa upp mig sen. Detta grundar sig på en oro för Scooby.

Han har under dom sist veckorna varit riktigt slö. Inne är han alltid en lugn kille, som man inte märker mycket av. Man hittar honom allt som oftast sovandes i sängen eller på någon soffa.
Så inget ovanligt där, men jag upplever det som att han är lugnare än vanligt överlag.

Reagerar inte på samma "pigga" sätt om det ringer på dörren tex.
Ute är han väldigt seg, och är han lös går han flera meter bakom och hänger med huvudet.
Travar sakta ikapp en om man ropar att han ska skynda sig. Han flåsar för minsta lilla och verkar inte ha samma lust att följa med ut på en ridtur eller ett lydnadspass.

Jag har flera gånger klämt och känt igenom honom, letat fästingar, tempat och kikat ner i hans glupska gap - utan att hitta något konstigt.

Antagligen är det bara värmen som spökar för honom, då jag ju vet att han var väldigt värmekänslig förra sommaren. Men ändå kan inte klumpen i magen släppa!

Detta har hållit på ett tag, och jag försöker komma ihåg om det kom i samband med värmen, men jag minns inte
Och tyvärr så börjar man grubbla mer och mer efter att stackars Emelie fått den hemska diagnosen DCM på sina fina Expo
Har man dessutom redan mist en hund pga DCM så börjar man oroa sig och grubbla ännu mer..

Jag ska bolla lite med min kloka veterinär, och be honom att ialla fall lyssna på hjärtat. Eventuellt också ta ett blodprov, han kan ju lika bra ha en infektion i kroppen, iofs borde han ju ha temp då!
Usch vad jag hatar känslan utav oro!


Min älskade chokladpralin, och det vackraste som finns

Som nog dom flesta vet vid det här laget har det här med inkallningsbiten och lösgåendet varit lite utav ett problem för oss. I perioder har det gått riktigt bra, medans det sedan kommit bakslag, som kanske inte varit så stora, men som jag har tagit allt väldigt hårt, och känt mig väldigt misslyckad som hundägare.

Efter att ha läst tidningen Härliga hund ett år, och i varje nr följt "Hundskolan" med hundcoachen/instruktören Johan Andersson på Fria hundar slog det mig - honom ska jag kontakta!
Det är inget som säger att han kan hjälpa oss till 100%, men bara att komma iväg till någon ny person kan göra att man får en spark i arslet och får upp självförtroendet lite igen.

Att Johan sedan endast sysslar med vardagslydnad och vardagsproblem tycker jag är kul.
Dom flesta instruktörerna riktar ju endast in sig på tävlingsgrenarna, vilket iofs är super kul, men om jag vill träna kontakt och lydnad för att kunna ha min hund lös på olika platser tex, vill jag ju inte att hunden ska behöva gå fritt följ med fullkontakt och en apportbock i munnen

Så nu sitter jag här hemma och väntar spänt på att få träffa Johan den 28e juni, för att se vad han har för tips och ideér.