Sagan om Josefin

Igår tog jag och Richard tag i en sak som borde gjorts för länge sen. Vi packade lånad bil full med kartonger, gamla möbler och massa "skräp" och for till en loppis. Vi hyrde bord för 100:- och lassade upp prylarna. Men vi hann knappt mer än öppna första kartongen innan folk ville köpa. Kul! Och fascinerande hur mycket som går att sälja...

Bland annat rök Sonny gamla leksaker, bitskinn, matskål, valpfilmer och liknande. Då kom jag på att vi ju faktiskt har andra saker, som någon här på myopera kanske kan behöva:

- nästan oanvänd nomesele, märke "Breeder´s", storlek xl. Bild finns här fast den häe selen är grön istället för röd. Säljer den för 350:-

- midjebälte/dragbälte, rejält med reflex och kraftiga resår. Märke "Baggen, mjuk dämpning X1" Tryck här för att se en bild. Det är bältet i mitten. Jag säljer det för 350:-

Om nån vill köpa båda så kostar dem 600:-

Skicka ett mail till Jossepo@hotmail.com

Veckan har bjudit på mer av allt: flera dopp, brunare kropp, minigolf, vin, hotellnätter och långpromenader. Vi kör semester fullt ut och har verkligen kopplat bort hjärnan, vilket visat sig på lite olika sätt:

1. Inför första turen till stranden glömde Rillo sina nya, dyra badbrallor. Han fick strutta omkring på klipporna i sina lite för små och lagom missfärgade kallingar.

2. Dag 2 var vi inte bättre. Rillo fick med sig badbyxorna, jag fick med mig bikiniöverdelen. Byxorna hängde fint på tork på balkongen. Så medan Richard var cool i sin outfit var det jag som fick visa upp mig i bikiniöverdel och lite för små, lagom missfärgade trosor. Man får inte vara blyg..

3. I natt tog vi in på hotell. Lite kul ska man ha på semestern, och vi laddade för fullt med packning och dessutom alkoholfria öl (nej jag är inte gravid, men Richard tar mediciner som inte kommer bra överens med alkohol), choklad och en film. Själva packningen bestod av en välfylld necessär. Necessären ville inte bo på hotell och valde att stanna hemma. Det var länge sen jag vaknade upp på morgonen med mascara på kinderna och tidernas sämsta andedräkt. Så vi mindes gamla tider och kände oss nästan lite upprymda, innan vi gick tillbaka till lägenheten och fräschade upp oss.

4. Varje dag har vi packat ner kameran och noga kontrollerat att batteriet är laddat. Varje dag har vi glömt att fotografera. Förutom några få kort som togs i förrgår..

Därför, (som svar till Camillas kommentar) finns inga bildbevis på doppen i havet. Och tur är väl det, för jag vet inte hur bra mina och Richards underkläder gör sig på bild.

Jag har en ny dator.
En EGEN dator!
Som jag har köpt för EGNA pengar!
Det är stort för mig. Jag har alltid snyltat på andras datorer, alternativt tagit över någons gamla avdankade skräpdator. Richard har börja tröttna på att jag alltid har hans dator. Jag tar ju med mig den till skolan, till jobbet, på resor... Så nu när skattepengarna kom (som en skänk från ovan) blev det en dator till mig.

Hon är så vacker!
Tangentbordet skimrar i högblankt mörkgrå. (ja, för mig är det viktigare ed en fin dator än en bra..)
Hon är lagom stor, 13 tums skärm men ändå tillräckligt stort tangentbord för att kunna skriva flera timmar i sträck (om jag nu skulle vilja göra det nån gång)
Hon är lätt och smidig, väger bara 2 kg - helt lagom med tanke på att jag kommer släpa omkring henne överallt!
Hon har tydligen massa minne (säkert mer minne än mig iallafall...)och såna där bra saker som jag inte förstår mig på.

Jag har bara känt min dator i några timmar, men jag älskar henne redan!

Det har varit många jobbiga saker det senaste året. Det "började" med försäljningen av lägenheten i Göteborg. Richard jobbade i Karlshamn, jag var lite överallt med Sonny. Åkte till Gbg för att röja lägenheten inför fotografering och visning. Det behövdes packas i kartonger, städas, stylas och fixas. Alla överflödiga möbler och flyttkartonger skulle köras till en kompis källare då vårat förråd var översvämamt och utrymt. Richard mötte mig över en långhelg och skulle hjälpa till. Passade på att ta rutinkontroll på mag-tarmavdelningen på östra sjukhuset. Hoppsan vad illa det såg ut, Richard blev inlagd på stört på obestämd tid. Där stod jag med hela ansvaret över lägenheten OCH Sonny, snart ett år och väldigt energisk, helt själv. Jag slet som ett djur samtidigt som jag var riktigt orolig för R. Om dom var tvugna att lägga in honom måste det ju vara illa..eller?

Det löste sig tillslut. Lägenhetsbilderna blev jättefina, och vi fick det vi hoppats på + lite till för lägenheten. Richard fick komma hem efter några dagar, och sommaren fortsatte. Augusti och jag flyttade till Uppsala, Richard kvar i Karlshamn året ut. Eftersom jag skulle börja nytt jobb, ny utbildning och lära känna nya klasskompisar fick Sonny vara hos R. Redan innan terminsstart var det sjukhuset för Richard igen. Dåliga världen på alla möjliga sätt, denna gången bukspottkörteln som spökade istället för tarmen. Igen. Mitt i allt nytt i Uppsala blev det ändå att jag oroade mig. Det är svårt att förstå hur någon mår och vad läkarna säger, när man bara får rapporter via telefon från någon som är hög och virrig på smärtstillande. Stackars Sonny fick kastas runt mellan Richards bror och farmor som kämpade med att tillgodose hans behov. Vid första möjliga tillfälle fick jag köra ner och hämta hem honom. Det blev tufft med allt det nya + en vovve som krävde sitt. Jag kämpade på under hösten. Richard blev kvar på sjukhuset en knapp månad, och sen tog det såklart tid innan han var helt återställd (om han nu blev det?). Mina dagar var inrutade. Upp på morgonen, lång promenad. Till skolan/jobbet. Lunchrast- kasta sig hem. Ut och träna eller åka till rastgården. Tillbaka till skola/jobb. Kasta sig hem och aktivera Sonny. Plugga på kvällarna och avsluta med promenad. På fötterna från 6 på morgonen till 12 på kvällen. Varenda jäkla dag, med några få undantag. Inte kul, men vad gör man. Vad fan gör man?

December månad och jag åkte ner med Sonny till R. Inte en chans att jag skulle hinna ha honom hos mig - julrusch på jobbet och massor i skolan. Under hösten märktes mer och mer av Sonnys "problem" eller vad man nu ska kalla det. Går inte in på det mer här, men kan konstatera att det överhuvudtaget inte gick att ha hundvakt till honom i slutet, när vi nästan inte kunde hantera honom själva. Gick knappt ens att gå ut med honom när det fanns människor i området, han var inte sig själv, så som vi kände honom iallafall.

Januari och Richard flyttade upp hit. Vi började inse att situationen inte skulle hålla. Promenaderna med Sonny var skitjobbiga, vi kunde inte hantera honom. Richard åkte in och ut på akuten pga svåra buksmärtor utan känd anledning. Varje gång han åkte in på akuten rasade min tillvaro ihop. Så pressat schema, och allt föll när han blev dålig. Lägg oron på det. Oron över att ha en man som mår skit, som kvider på nätterna, gråter av smärta, och läkare som står som frågetecken. Jag har spelat upp ALLA tänkbara scenarion, på allvar trott att han kommer dö, hur knäppt det än låter. Tillslut blev det för mycket. Vi insåg att vi inte kunde fortsätta som det var, och det mest påtagliga var att inte ha kvar Sonny, som just då var det största stressmomentet. Richard hade ingen energi att ta hand om honom på ett bra sätt - det räcker inte med gos och mys i soffan för en dobermann. Jag var tvungen att klara skolan och jobba - på nåt sätt måste vi ju få in pengar. Och jag orkade inte både skola, jobb och ensamt ansvar över Sonny. Vi funderade på omplcering men insåg att med Sonnys problem behövs det någon som VERKLIGEN kan hundar om han ska kunna fungera. Och hur hittar man en sån? Hur vet man att det blir bra? Vi vile inte chansa och tog det tuffaste beslutat som går att ta i hundvärlden. Fy fan vad hemskt det var. Men nödvändigt.

Resten av våren har vi varit ledsna och sorgsna, men med vissheten att vi gjorde rätt. Sakta men säkert har sorgen lagt sig, och energin smygit sig tillbaka. Richard fortfarande odiagnostiserad, som en jojo mellan vårdavdelningar, akutmottagningar och husläkare. Ont i magen, trött och eländig.
Så plötsligt, under senaste vistelsen på sjukhuset kom läkaren in med ett stort leende på läpparna!
Äntligen en diagnos! Richard har pancreas divisum - en missbildning i bukspottkörteln som kan förklara i princip hela hans sjukdomshistoria 15 år tillbaka i tiden. Med diagnos blir allt mycket lättare. Behandling kan sättas in, och framförallt - all oro släpper. En enorm psykisk lättnad. Nu väntar eventuell operation, och det tar tid för kroppen att återhämta sig efter snart ett år av besvär och nästan obefintligt näringsintag. Men det blir bättre och bättre, och jag har börjat få min älskling tillbaka som han var innan han blev dålig!

För några veckor sen fick vi två jobbiga dödsbesked. En nära vän till min familj hade gått bort, och Richards barndomskompis mamma i Karlshamn hade gått bort. Båda två alldeles för tidigt, båda lämnar efter sig familjer som hade räknat med många fler år tillsammans.

Idag var det begravning för båda, på olika håll. När jag kom hem från begravningen (som var fantastiskt vacker men förfärligt ledsam) började jag tänka igenom det senaste året. Vad jobbigt det har varit, vad mycket som hänt. Vad oförutsägbart livet är. Jag kände att det får vara nog nu. Jag vill inte veta av mer elände. Och när man har haft ett sånt här intensivt skitår (om man nu får säga så) så kan det ju egentligen bara bli bättre. Det är vad jag vill tro, och det är det jag planerar för. Nu ska det bli kul hos familjen Johanson-Karlsson igen!

För övrigt har inte senaste året bara varit dåligt.
Jag och Richard har förlovat oss .
Min bror och hans flickvän har fått en underbar liten bebis, Stella
Richard är inte dödssjuk, utan kan botas från sina plågor

Det gäller att hålla hårt vid ljusglimtarna...

Det har gått drygt fyra månader sen jag och Richard upplevde allt det hemska. Den värsta, mest intensiva sorgen har börjat lägga sig - nu återstår den molande saknaden. Den som antagligen aldrig kommer försvinna helt, som man får lära sig att leva med. Fortfarande på landet, när jag går omkring i skogen, kan jag komma på mig själv med att kolla efter vart Sonny tagit vägen. Nära att ropa, för att testa om inkallningarna sitter som dom ska. Då hugger det till i magen. Eller när man lämnar dörren öppen till duschen. Vanan sitter i - Sonny älskade att komma och lägga sig på det varma badrumsgolvet när man stod i duschen och sjöng. Vi har fortfarande små svarta hår i badrumsmattan. Trots många tvättar och omgångar med dammsugaren. Varje gång jag ser ett litet hår blir jag glad. Konstigt..

Efter fyra månader har man börjat glömma varför. Varför tog vi beslutet, varför blev det som det blev? Man kommer ihåg allt det fina, allt det roliga, allt det bra. Man förtränger problemen. Men problemen var många. Många många fler än jag någonsin orkade ta upp i en offentlig blogg. Så är det med den saken. Jag har fortfarande inte orkat titta på alla kort på Sonny, dem jag tog de sista dagarna. Men vi har satt upp en stor canvastavla över soffan. Med en av de vackraste bilderna på Sonny. Som påminner om en turbulent, underbar och lärorik tid. Kan vara världens vackraste tavla.
ÄR världens vackraste tavla!

Jag saknar att blogga. Jag saknar att skriva av mig mina känslor. Att få ur mig alla ord. Att dela med mig av mitt liv. I första hand för att jag själv ska kunna gå tillbaka och läsa om det. Nu har jag ingen vovve att skriva om. Bara mig själv. Men det duger för mig.. Har inte klurat ut hur jag kan öppna en ny blogg på my opera med samma mailadress som innan. Och jag vill gärna ha bloggen här, trivs med upplägget. Vill INTE avsluta det här kontot, det skulle jag inte klara av. Så tillsvidare blir det samma bloggadress, med samma historik, men nytt utseende. Och nytt innehåll.

Välkommen till "Sagan om Josefin"

Hur som helst. Från och med idag ska jag börja blogga igen. Eller från och med imorgon, för då har jag skrivit terminens sista tenta.