Sagan om Josefin

Den senaste veckan har varit HYSTERISK, så jag är väldigt glad att Richard pysslar om lilla Sonnygrisen ordentligt nu när jag inte kan. Jag har haft fullt upp hela dagarna, bara varit hemma för att sova. Jag har liksom passat på att göra masssa saker utöver jobb och skola, nu när jag har en månads "ledighet" från matteriet. Tentafest, klassfest, träffa kompisar, bröder, shoppingturer på stan osv. osv. Jätteroliga saker men FY FASIKEN vad jag saknar Sonny och husse. Är väl därför jag aldrig är hemma längre, har liksom ingenting att komma hem till

Har surfat runt på massa hundbloggar nu på morgonen i väntan på att tvätten ska bli klar. Blir så otroligt sugen på att sätta igång med Sonny, känns verkligen som jag fått en nytändning när det gäller hundträning. Har inte haft så mycket inspiration nu på hösten, mest tränat samma saker om och om igen på rutin. Delvis beror det på att jag varit konstant stressad, alltid varit på väg någon annanstans. Då blir det svårt att fokusera på nya moment. När Richard är tillbaka så är vi två om Sonny, och då blir det lättare att hinna. Jag beundrar VERKLIGEN alla ensamstående hussar, mattar (och föräldrar). Det är inte lätt att få ihop sitt liv när man bara har sig själv som resurs, det har jag insett..

Sonny är anmäld till en spårkurs nu. Den börjar inte förrän i april, vilket känns som oerhört lång tid. Ska nog kika runt och försöka hitta en närmare i tid. Vågar inte riktigt börja spåra själv när jag inte har full koll på hur det ska gå till. Vill göra rätt från början! Ska också boka in en HD-röntgen så vi kan börja konditionsträna ordentligt också. Sonny är lite klen och spinkig, men jag vill inte börja träna upp honom innan jag vet att han är okej i höfter, knän och allt vad man nu kollar!? Vi har ju introducerat cykling och däckdragning, men mer som en kul grej än som seriös träning.

Enligt mina beräkningar är det nu 15 dagar tills jag träfar mina killar igen. Då ska jag aldrig mer släppa dem ur sikte. Aldrig någonsin! (Bara ibland)

December månad, fullt ös på jobbet. Är det nån gång man handlar är det på julen, så verkar iallafall våra kunder tänka. Det är fantastiskt kul! INTE stressigt eftersom vi har så mysiga glada kunder. Dom stressade sura kommer inte till oss En ny kurs har jag börjat också, personlighetspsykologi, första tillfället var igår och det verkar blien kanonkurs. Vilket verkligen kan behövas efter den förra som var katastrof. Resultatet av jobb och skola är att jag kommer vara hemifrån 9-19 varje dag, och dessutom behöva plugga på kvällen. Vad tycker Sonny om det? Ingenting, för han är hos husse i Karlshamn.

Richard jobbar sista månaden där nu, bor hos sin bror. Han jobbar 7-16, och broren är brandman och är för det mesta hemma på dagarna. Så där får Sonny sällskap och uppmärksamhet så det räcker och blir över, och jag kan slappna av och jobba på utan dåligt samvete! I fredags lånade jag föräldrarnas bil och körde den LÅNGA resan ner med Sonny instuvad i bilen tillsammans med biabädden, gostäcket, alla leksaker och träningsgrejer. Det tog många timmar att köra, delvis pga att Richard sa FEL när han talade om hur jag skulle köra Men jag kom fram iallafall, och fick bevittna en väldigt vacker dans, som Sonny framförde vid åsynen av husse. Så söta, båda två! Lördagen bestod av besök hos Richards mamma, och hans barndomskompis som har en liten bebis på 7 dagar, Hedda. . Jag satt och höll, och tänkte att ett barn kan ju inte vara så mycket jobbigare än en hund..och en hund är ju inte så jobbig.. Det är något speciellt med såna små knyten. Dom gör inget, egentligen rätt tråkiga, men man blir ju helt hänförd av dom små liven. Men min tid kommer tids nog..

Lördagen bestod också av BRÅK, vilket ju är förfärligt onödigt när man inte träffats på en hel månad, och inte ska träffas på ytterligare en. Men det blir väl så när man är oss.. Men luften behöver rensas ibland, och vi blev vänner igen efter typ en kvart, så det var inte så farligt! Innan jag körde hem på söndag morgon tog jag med Sonny till Karlshamns BK för att få lite tid med honom. Vi sprang mest omkring och fånade oss, men sen fick jag för mig att testa om han vile klättra över det största hindret. Jag vet inte vad det heter, men det är A-format, högt, och ganska brant. Sonny ville INTE, utan stod och skällde som han gör när han inte förstår. Jag lirkade med beröm och leksaker, och han tog sig högre och högre upp. Han klarade inte hela, men nära på, och han var helt slut i huvudet efteråt.

Redan på hemresan hade jag glömt att jag nu är HUNDLÖS och ENSAM. Jag gjorde upp en plan om var och när jag skulle stanna och köpa kaffe, och rasta Sonny. Just ja..Sonny är inte med. Jag körde förbi en skylt där det stod "brukshundsklubb" och tänkte svänga in för en liten snabbträning. Just ja..Sonny är inte med. Sådär fortsatte det och jag blev lite ledsnare för varje gång. Det var INTE roligt att kommahem till en tom, kall, mörk lägenhet, och lägga sig på soffan utan en varm gosig hundkropp. Och jag saknade kvällspromenaden fastän det regnade och blåste ute.

I måndags hade jag tenta. En av planerna var att plugga i Karlshamn ihelgen, vilket INTE blev av. Så jag gick dit, tittade på tentan, konstaterade att det inte var nån ide, och satt av den obligatoriska halvtimmen. Så nu vet jag vad jag ska göra på jullovet, jag som var så orolig över flera dagars ledighet..
De senaste dagarna har jag faktiskt bara sovit. Typ 12 timmar varje natt, har varit helt slut. Hösten har varit tuff på många sätt, så det är nog bra för mig att få några veckor med bara mig själv. Ska passa på att sova, vila och göra ingenting, så jag är pigg och glad den 23e december då jag åker tillbaks till mina älsklingar för julfirande i söder. Har sagt åt Richard att han gärna får uppdatera bloggen om han vill.
Vi får väl se hur det blir med den saken..

Antingen har Sonny kommit in i ännu en fas, eller så är det all snö. Han har börjat bete sig som ett AS rent ut sagt, på promenaderna. Drar som en dåre, kastar sig iväg så det hugger till i ryggen, nosar ÖVERALLT, ser ut som en jäkla myrslok. Och det värsta: Han har börjat morra och skälla på andra hundar. Han brukar ALDRIG annars göra det. Nu ger han sig på småhundar också, som han knappt uppmärksammat innan.

Det spelar ingen roll vad jag gör, hur mycket tålamot jag än har. Hur mycket jag lirkar, mutar med godis, byter riktning, står stilla tills han kommer till mig. Det är som att han skiter fullständingt i mig. Samtidigt sover han skitmycket, och är hur lugn som helst hemma, så det verkar som att promenaderna tar knäcken på honom.

Och allt detta började när snön - den underbara mjuka vita - kom till vår stad.

Vad gör man?

Jag har verkligen haft fullt upp de senaste dagarna. Om en vecka har jag tenta, jag har knappt börjat plugga och är allmänt stressad. Sonny är inte så snäll mot mig när jag behöver koncentrera mig heller. Sitter jag vid datorn så är han framme och buffar med nosen och vill ha uppmärksamhet. Stänger jag in mig i ett rum så står han utanför och gnäller. Och om jag gosar ner mig med honom och boken i soffan så gör han såhär:



Han vill alltid vara med, och det är så underbart mysigt så det gör inget att jag får lägga studierna åt sidan några dagar. På fredag ska jag lämna Sonny hos husse i Karlshamn, där han jobbar året ut. Jag måste jobba massor i julhandeln, och kommer inte ha tid att ge Sonny det han behöver. Så jag får klara mig utanbåda mina älsklingar i en hel månad. Jag ser INTE fram emot det. Så Sonny får vara hur besvärlig, påträngande och pluggförstörande han vill den här veckan!

I lördags jobbade jag många långa timmar, och hade ny hundvakt! Det är en tjej som heter Ulrika som går i min klass. När hon och Sonny träffades första gången var det total lycka från bådas sidor, dom fann verkligen varandra direkt. Hon älskar hundar, och blev jätteglad över att jag behövde hundvakt. Det hade gått jättebra. Han hade fjantat sig rätt mycket på första promenaden, men hon hade "visat vem som bestämmer" och sen hade han skött sig riktigt bra. Vi har setts några gånger i veckan så att Sonny ska känna sig trygg med henne. Så har hon fått ha honom i kopplet för att känna på hur han kan vara, och få lite tips på vad som ska göras i olika lägen om han blir stökig. Jag har märkt att när andra håller honom så har han en tendens till snabba ryck OCH att hoppa upp på folk som går förbi. Så vi pratade om det, och hon var förberedd och slapp såna fånerier från Sonnys sida. Känns så otroligt skönt att ha en person som man litar på, och som Sonny älskar, när man behöver hundvakt.

Jag har fått rätt många kommentarer på senaste tiden som gjort mig ledsen, och gett mig fruktansvärt dåligt samvete. Jag kan bli så ledsen när folk ifrågasätter det man gör, det känns ofta som påhopp. Många frågar "känenr du aldrig att du ångrar att du skaffade hund", "är det inte jobbigt att ha hund", "tycker du verkligen att det är värt det" osv. Ett jäkla fokus på det negativa, och jag förstår inte varför folk vill ifrågasätta en hela tiden. JA, det är ibland jobbigt att gå ut en kall snöstormig morgon med en hund som drar i kopplet. Och JA, det är trist att behöva tacka nej till fika med kompisar, middagar och fester för att man inte har hundvakt. Men det är också fantastiskt att börja dagen med en lång promenad. Känna närheten till sin hund. Den totala lyckan i Sonnys ögon när jag drar på mig täckbyxorna - för då vet han att det är något kul på gång. Det är underbart att gosa ner sig i soffan med en snarkande hund, att aldrig vara ensam, att alltid ha en genompositiv varelse vid sin sida. Så, NEJ! Jag har ALDRIG ångrat att vi skaffade hund. Jag skulle INTE vilja vara utan honom och jag tycker inte att jag ska behöva bli ifrågasatt för mitt val att skaffa hund. Nästa gång jag får frågan ska jag hänvisa till min blogg.

En annan kommentar som jag fick nyligen handlade om att Sonny är ensam på dagarna. En utfrågning om NÄR jag går ut med honom, HUR länge, VAD vi gör och VARFÖR jag tycker det är okej att han är ensam. Dessa frågor från en person som inte vet någonting om mina rutiner eller vanor. Varken när det gälelr SOnny eller mitt övriga liv. Jag kämpar verkligen för att Sonny ska ha ett bra liv. Jag flänger mellan skola och jobb för att han inte ska vara ensam så länge. Jag frågar grannarna så fort jag kommer åt, om dom brukar höra Sonny när han är ensam, och dom säger att de enda gångerna han hörs är när någon står i trapphuset och pratar. Då brukar han skälla några gånger, och sen blir det tyst. Han står alltså inte och ylar vid dörren och känner sig övergiven. Jag har som huvudregel att han aldrig ska vara ensam mer än tre timmar i sträck. Ibland är han ensam totalt sex timmar på en dag, men då tre timmar åt gången, och jag är alltid hemma minst två timmar däremellan, och leker, tränar, gosar med honom. Vissa dagar gör vi massor av saker, andra segar vi mest på soffan. Men jag gör verkligen mitt bästa, och blir jätteledsen av den typen av kommentarer. Jag vill inte behöva försvara mig. Jag vill ha frågor om vad för roliga saker jag brukar göra med min hund. Jag vill ha frågor om vad som är roligast med Sonny, inte vad som är jobbigast. Jag vill redogöra för alla nyfikna om hur vår dag ser ut utifrån ett positivt perspektiv, inte utifrån det tråkiga.

Ja lite gnäll blev det nu, men det är skönt att få det ur sig, så kan man släppa det och ägna sig åt roliga tankar istället. Till exempel att det är massor av snö ute. Ljust, vacker och underbart!

Jag är så FÖRBANNAT TRÖTT på att komma hem med hundbajs under skorna. Jag förstår inte hur svårt det kan vara att plocka upp efter sin hund. Varenda gång när jag är i rasthagen med Sonny så halkar jag i skit. Om man nu ska utnyttja att det finns rasthagar för våra vovvar (vilket jag absolut tycker att man ska) så är det väl inte för mycket begärt att man hjälper till att hålla rent och fint i hagen?

Dagens fördom (som jag gick och surade över på en av promenaderna idag, efter att Sonny klivit i en kladdig korv):

I kvarteren där vi bor finns en hel del hundar. Många av dem fina och välanpassade. Men vissa av dem helt hopplösa. Beter sig hur dom vill, skäller och morrar, gör utfall osv. Detta utan att ägaren gör något synbart för att få hunden att bryta sitt beteende. Jag är helt övertygad om att det är dessa hundar som bajsar lite här och där, och att det är deras hussar och mattar som ger fan i att plocka upp det.