Den trånga porten

Efter årtionden av skuttande älvor och gråtande, keltiska barder från Selma gjorde realismen som epok sitt inträde på det litterära slagfältet – mot fläsksensuell kärlekslyrik sattes ambitiös samhällskritik, mot det ofullständiga allkonstverket restes det detaljfyllda tristessaltaret, mot självmordsbenägna Klopstocksnyftare värvades förvirrade läkarhustrur och velande ungstrebrar ut till fronten. Det var fullt krig, och med facit i hand kan vi konstatera att utgången var given: rebellernas styrkor hade skött sitt värv väl. Efter att ha tagit makten bibehöll de den i uppskattningsvis 70 år, och deras dominans var storartad, storvulen, storslagen. Ett och annat skogstroll må ha lyckats ta sig igenom barriärerna - särskilt under det mariga 90-talet - men den realistiska epoken skulle komma att stå sig väl, även i tävlan med yngre, samtida skolor.

Det beklämmande med ovanstående (förvisso färgsprakande) inledning, är förstås att den till stora delar består av tomma ord utan direkta beröringspunkter i verkligheten. Det är någorlunda allmänt vedertaget att man räknar den realistiska epoken som hemmahörande mellan 1830-1900, men realisterna dök knappast upp ur tomma intet. Realism som stilinriktning hade varit i rörelse sedan Defoes Robinson inte kunde komma hem på 1700-talet, i viss mån ända sedan Dantes helvetestripp, och de realister som kom fram i ljuset när stilgreppet började användas mer systematiskt (hence: epokindelningen) låg självklart inte och gömde sig, redo att poppa fram med explosiv kraft som majskorn i en kokhet gryta när tiden var inne. Övergången skedde snarare successivt genom ett tilltagande socialt intresse bland konstnärerna (Den svenska litteraturhistorien, Hägg s.201), och hos de allra flesta författare under realismen kunde man finna drag från andra litterära inriktningar; som romantik och symbolism. En författare som Balzac – realismens anfader – lät till och med sina omgivningar korrespondera med karaktärer på ett idéhistoriskt lätt igenkännbart manér.

--------------

Under den mäktiga realistiska epokens uppkomst och blomstring blev den vanliga människan äntligen synlig. Inte bara som en underfundig slav, romantisk kuriositet eller strandsatt allegorisk sjövilde, utan som sig själv, individen, huvudpersonen, hjälten. I den bemärkelsen kan man ta till sig det översta stycket i detta sammelsurium av tankestoff som en bildlig och något överdriven skildring av ett sant händelseförlopp, där det folkliga upproret förvisso tog tid på sig men till slut resulterade i ett mer demokratiskt inriktat konstnärskap. Aldrig kommer vi att få reda på så mycket om människans själsliv som vi gjorde under 1800-talet, åtminstone inte med den gåspennans expressfart som då flög över sidorna.