Den trånga porten

Jag hade en fruktansvärd dröm inatt; jag var George från Grey's Anatomy och tillsammans med Meredith. Då flyttade Derek in hos oss av någon outgrundlig anledning, och jag hörde dem ha sex på vår toalett. Det kändes så verkligt (och betydligt mer utdraget än min beskrivning förtäljer), och jag vaknade jätteledsen. Usch. Varför drömmer jag alltid så hemska saker? Jag kan inte minnas senast jag hade en söt dröm - alltid är temat om död, ohyra eller svek. Det här måste sluta. Mikaela drömmer nästan alltid om fina saker; jag kanske borde observera hennes sovteknik? Eller så tjuvtittar jag i min lillasysters drömtydarbok som hon fick i julklapp.

Som tur är sprang min mor in på morgonen och berättade om en dröm som min far hade haft. Kring 4-snåret hade han klappat henne på axeln så att hon vaknade, och sagt: "Jag har hittat kojan!" Mamma blev väldigt förvånad, men lyssnade uppmärksamt på fortsättningen. "Den är lång! Lång, lång, lång, lång, lång..." skanderade far min, varpå han började gräva med händerna mot lakanet, som en hund efter föda. Mamma tog vid det laget tag i hans axlar och sa: "Ingemar, du sover!" Pappa fick någonting glansigt i ögonen, stoppade in en snus i munnen och återföll i sin djupa sömn. Anekdoten muntrade verkligen upp mig, och den skulle muntra upp er också om ni bara visste vilken urtypisk introvert norrlänning min far är. Jag måste ha skrattat i 20 minuter, swear to god! Vilken mysig avslutning på en mysig julafton.

Ah, julafton. Så mycket mat, godis och allmänt slisk har jag inte fått i mig på hela året. Fullt förståeligt, eftersom påfyllnad av skolans kopiatorkort i stort sett tar kål på det magra studiebidraget. Min lillasyster hade varit snäll och lagat allt från vegetarisk lasagne till smördegsrullar och enchiladas till mig, samt tagit med sig en mysig hink med quornkorv och quornbullar. Inte speciellt juligt, det må medges, men fruktansvärt gott. Innan maten hade jag ätit mig proppfull på risgrynsgröt och choklad, men skam den som nekar ytterligare bukfylla vid ett norrländskt julbord! Så efter uppskattningsvis 20 minuter kunde jag knappt stå upp på grund av all smärta. Men då var det förstås dags för riskvikk, jordgubbssylt och kaffe (!).



Rent materialistiskt var min jul också en seger. Mina föräldrar och mina syskon har alltid satsat stenhårt på julafton, vilket är ganska gynnsamt för en person som aldrig annars köper sig någonting av värde (läs: jag). Jag fick två böcker jag hade önskat mig (Caesar av Rex Warner och Kejsare och Generaler av Adrian Goldsworthy), en skiva (en samling med Allan Edwall), två tröjor, en pyjamas (vi har en lite speciell tradition i vår familj, stiftad av morfar - en pyjamas varje julafton), en lam rakhyvel med batteridriven vibrator (sådana som jag alltid har gjort narr av tidigare), sockor, tofflor och pengar. Av mina systrar fick jag ljudboken Herakles av Kalifatides och två tröjor (från Sofia), samt en tavla och ett par jättefina skålar (från Matilda). Jag är oerhört tacksam och glad över min givmilda och rara familj, men hur jag ska få hem allting till Karlstad övergår mitt ringa förstånd. Det är ju trots allt en ganska mäktig sträcka från denna gruvort till nedersta Värmland.

(Buhu, jag är en juletjockis idag. Jag ska införskaffa ett par stadiga löpskor så att jag kan springa av mig helgmagen lagom till nästa julafton.) Men först ska jag över till min vän Ulf och hans sambo för lite glögg och pepparkakor, och ikväll blir det Snapphanar på TV för min del - äntligen! Den måste vara bra, jösses vad den måste det. Ifall den inte håller kan dock Poirot möjligen rädda mitt TV-lov. Jag minns vinjetten från den ursprungliga serien som gick på trean, och den knäcker fortfarande runt på min iPod (skrev jag just knäcker runt ? Ah well, ingen läser ju det här ändå).

Jag funderade för övrigt en liten stund på texten till Nu är det jul igen efter att den hade sjungits på Svensson Svensson igår kväll. Den är ju fräck och en smula ironisk! Vem har skrivit den egentligen? Det var inte sant och det var inte sant, för däremellan kommer fasta. Genialisk och en aning för vass för att vara en svensk, traditionell visa. Det är den faktiskt.