Den trånga porten

Böcker att införskaffa inom en snar framtid:

* Birger Vikström - 13 historier
* Miguel de Unamuno - Dimma
* Hjalmar Bergman - Farmor och vår herre

Nu ska Thorsten Flinck läsa spökhistorier på TV4plus!


----

En kvart in i programmet:
Gud. Jag hör ju inte ett ord av vad människan säger! Vilken skitsatsning av fyran.

På det föga smickrande fotot av mig här nedan ser man min mundering under gårdagen. Kastrullen i handen är inte ditplacerad i efterhand, utan jag bar verkligen min handduk hela dagen, även vid matlagningssessioner och badrumsbesök. Vidare gjorde jag exkursioner till universitetsbiblioteket och citykärnan för att visa upp mitt engagemang och möjligen träffa några likasinnade, trots bitande kommentarer om pinsamhet från min närmaste omgivning samt självvalt bristande estetisk/fysisk attraktionskraft.

Men var fanns ni under Towel Day 2007, Karlstads Adams-hängivna innevånare?
Min axel var, såvitt jag kunde utröna, den enda som pryddes av det heroiska tygstycket.
Var fanns ni?

Svara på det, snälla rara.
För jag överlever nog inte den kollektiva skammen.

En riktig hjältes ansiktsuttryck - och kalsonger.

Efter årtionden av skuttande älvor och gråtande, keltiska barder från Selma gjorde realismen som epok sitt inträde på det litterära slagfältet – mot fläsksensuell kärlekslyrik sattes ambitiös samhällskritik, mot det ofullständiga allkonstverket restes det detaljfyllda tristessaltaret, mot självmordsbenägna Klopstocksnyftare värvades förvirrade läkarhustrur och velande ungstrebrar ut till fronten. Det var fullt krig, och med facit i hand kan vi konstatera att utgången var given: rebellernas styrkor hade skött sitt värv väl. Efter att ha tagit makten bibehöll de den i uppskattningsvis 70 år, och deras dominans var storartad, storvulen, storslagen. Ett och annat skogstroll må ha lyckats ta sig igenom barriärerna - särskilt under det mariga 90-talet - men den realistiska epoken skulle komma att stå sig väl, även i tävlan med yngre, samtida skolor.

Det beklämmande med ovanstående (förvisso färgsprakande) inledning, är förstås att den till stora delar består av tomma ord utan direkta beröringspunkter i verkligheten. Det är någorlunda allmänt vedertaget att man räknar den realistiska epoken som hemmahörande mellan 1830-1900, men realisterna dök knappast upp ur tomma intet. Realism som stilinriktning hade varit i rörelse sedan Defoes Robinson inte kunde komma hem på 1700-talet, i viss mån ända sedan Dantes helvetestripp, och de realister som kom fram i ljuset när stilgreppet började användas mer systematiskt (hence: epokindelningen) låg självklart inte och gömde sig, redo att poppa fram med explosiv kraft som majskorn i en kokhet gryta när tiden var inne. Övergången skedde snarare successivt genom ett tilltagande socialt intresse bland konstnärerna (Den svenska litteraturhistorien, Hägg s.201), och hos de allra flesta författare under realismen kunde man finna drag från andra litterära inriktningar; som romantik och symbolism. En författare som Balzac – realismens anfader – lät till och med sina omgivningar korrespondera med karaktärer på ett idéhistoriskt lätt igenkännbart manér.

--------------

Under den mäktiga realistiska epokens uppkomst och blomstring blev den vanliga människan äntligen synlig. Inte bara som en underfundig slav, romantisk kuriositet eller strandsatt allegorisk sjövilde, utan som sig själv, individen, huvudpersonen, hjälten. I den bemärkelsen kan man ta till sig det översta stycket i detta sammelsurium av tankestoff som en bildlig och något överdriven skildring av ett sant händelseförlopp, där det folkliga upproret förvisso tog tid på sig men till slut resulterade i ett mer demokratiskt inriktat konstnärskap. Aldrig kommer vi att få reda på så mycket om människans själsliv som vi gjorde under 1800-talet, åtminstone inte med den gåspennans expressfart som då flög över sidorna.

Jag stannade hemma ikväll. Övervägde ett par ödesdigra sekunder att inte ödsla bort min ölberusning (som jag åtog mig när jag såg Apocalypse Now med Erik) och ge mig ut på stan, men jag har blivit så hemtam nu att det knappast var ett riktigt alternativ. Egentligen.

Lista för läsnördar, aristokratiskt halvstulen från Annas bokhylla:

1. pocket/inbunden - Inbunden. Ser mycket bättre ut i bokhyllan och håller längre.

2. tjock/tunn - Tjock. Om boken är bra. Hjalmar Söderberg och Knut Hamsun klarar sig bra på det mindre formatet, men om romanen är förtrollande och inte det minsta långdragen så vill man ju verkligen inte att färden ska ta slut. Tänk Dostojevskij.

3. översatt/originalspråk - Översatt. Oavsett hur bra man är på engelska finns det så många fördelar med att läsa på ett språk som ger en möjlighet till att uppfatta samtliga nyanser. Inkonsekvent nog vill jag lära mig tyska för att kunna läsa Goethes Faust på originalspråk.

4. svenskt/utländskt - Svenskt, av samma nyansskäl som nämndes ovan. Gissningsvis kommer jag aldrig komma så nära ett språk som jag har gjort med svenskan; alltså är det den bästa rampen att stå på för att jag ska kunna tillgodogöra mig Den Goda Litteraturen.

5. Lindgren/Lagerlöf - Lagerlöf. Gösta Berlings saga är en av tidernas mest fulländade romaner (samtidigt som den är spretig och så härligt halvklar).

6. soffan/sängen - Sängen. Jag varierar mellan rygg- och magläsning och behöver gott om mjukhet.

7. kväll/dag - Dag. Jag är en sådan där enfaldig somnare.

8. deckare/kärlek - Pest eller kolera? Kärlek, antar jag.

9. fakta/fiktion - Fiktion. Annars skulle jag lika gärna kunna titta på Big Brother.

10. lära/njuta - Njuta. Tendenslitteratur intresserar mig inte, om den inte har hundratalet år på nacken.

11. framsida/baksida - Framsida. Det första som möter en. Jag brukar vänta till ungefär halva boken innan jag behagar läsa baksidan.

12. låna/köpa - Köpa! Jag är perversbibliofil. Eller åtminstone en sådan in-the-making.

13. läsa/lyssna - Läsa. Ljudböcker är till för sena kvällar och tidiga morgnar, när man inte vill väcka sin partner med prassliga blad.

14. manlig/kvinnlig - Fler bra kvinnliga författare efterlyses, män dominerar min hylla till absurdum.

15. en åt gången/flera på gång - En åt gången. Jag är en sträckläsare.

Enligt min fästmös högst vetenskapliga slutsats hör jag alltså till den kategori drickare som utgör landets läskigaste. Det är fantastiskt att min drickaölochprata-tendens överstiger hustrumisshandlares och våldsamma sjömäns bedrifter Någonstans därute finns nog någon som inte tycker att jag är speciellt läskig, och som skulle vilja tömma ett par förtroliga stop på Leprechaun i Karlstad (där de aldrig diskar glasen ordentligt). En kamrat, en helyllespjuver. Gärna rik och givmild. Jag rear ut min själ, allt ska bort!

Idag såg jag Timmarna, och den var fruktansvärt bra. Nicole Kidman var övertygande som Virginia Woolf och jag blev mäkta imponerad. I övrigt svider mina ögon. Jag ska ut på en snabbpromenad till Myrorna. (jag har ganska sällan någonting av vikt att skriva i min blogg - det tycker jag är synd)