Den trånga porten

Jag har sovit väldigt dåligt inatt - knappt mer än tre timmar! Klockan 23 skedde jävla isänggåendet, klockan 4 först kom jävla vilan. Jag förstår inte vad det är för fel på mig. Alltid när jag ska göra någonting som kräver att jag är utvilad och glad i huvudet (i det här fallet bege mig iväg på en 22 timmars tågresa) så kan jag verkligen inte somna. Jag vrider och vänder mig, går upp och äter lite, sitter vid datorn, läser. Allting är fruktlöst. Nu imorse tappade jag min micropizza i famnen (!) och till råga på allt strular mitt blogghotell, så bloggosfären kanske inte får ta del av mitt gnäll innan jag far. Usch, jag måste ordna upp situationen för er läshungriga stackare.

Som vanligt var jag en social superhjälte igår när vi skulle se film och gick hem tidigare på grund av huvudvärk. Det var synd, för jag hade verkligen velat umgås lite mer med Henrik, Emma, Jenny, Sofie, Lena, Lotta, Monika, Fredrik, Johanna och Emma-Linnea (tänk om jag har glömt någon nu? det vore verkligen inte alls särskilt trevligt av mig). Vi hann allihop ses en gnutt i alla fall, och jag kommer ju att åka upp fler gånger. Dessutom finns det ingenting som hindrar detta eminenta sällskap från att besöka mig i Värmlands innersta!

Värmland, ja. Det kommer att bli roligt att återse Karlstad, och att fira nyår i vår crappy lägenhet (som snart blir utbytt mot en inte alls särskilt crappy lägenhet). Vi har slagit på stort och ska dinera flotta men ack så lättlagade maträtter, och dricka Törley. Det heter inte alls Törleys som jag först trodde, med s på slutet - det tar bort lite av den billiga känslan. Lite.

Nu kommer jag, Mikaela.
Jag har saknat dig jättemycket.



Som avresevisa väljer jag Townes Van Zandts vackra Waitin' around to die, som jag faktiskt hörde för första gången häromdagen på Esbatis kommentarer. Hejdå Reidar, Mikael, Ulf och alla ni andra också.