Hej igen allihopa. Ååhhh vad jag saknat er. Även om jag tagit mig in på nätet ibland så hinner man inte riktigt hänga med vad alla har varit med om när det gäller utställningar, tävlingar och prov och allt annat också, men jag har försökt

Jag säger därför JÄTTEGRATTIS till alla er som har ställt ut och tävlat för så mycket har jag hängt med att jag vet att ni alla har gjort jättebra ifrån er på alla nivåer och det är såååå kul att "höra".

Jag har iaf flyttat nu och kommit till HIMLEN. Vi trivs så bra i området och alla vi mött och lärt känna hittills är jättetrevliga! Massor med hundar finns det så hundarna har fått flera nya kompisar.

Jag är inte och har aldrig varit en storstadstjej så det här känns så bra. Det är så mycket tystare, lugnare och trevligare i ett sånt här litet område än vad det är i dom Stockholmsförorter som jag bott i så det går inte ens att beskriva med ord. Jag är i själ och hjärta en riktig "lantlolla" och har nu äntligen kommit ut i mitt rätta element! Vore det inte för barnen skulle jag vilja bo ännu lantligare men det här duger gott

Hundarna mår bra och har oxå "varvat ner" tycker jag. Dom kan ju gå ut och in som det passar dom nu och dom njuter verkligen av att kunna ligga på uteplatsen och hålla koll eller bara mysa.

Licka har tyvärr börjat bli en riktigt grinig gammal tant, åtminstone här hemma. Hon morrar och tjurar så fort dom andra kommer i närheten. Jag är dock helt övertygad om att det är för att hon har börjat få riktigt ont i sina gamla leder. När hon legat en längre stund tar det ett bra tag innan hon går normalt och det stela försvinner. Jag ger henne tillskott nu för lederna och hoppas det ska bli lite bättre snart. När vi är ute är hon dock fortfarande som en valp .

Alice håller på att spricka av tristess vad gäller utebliven träning. Av olika orsaker (förklaring kommer sen) har jag nästan inte tränat alls under hela den tiden som jag varit frånvarande från Operan och nu har Alice börjat ta saken i egna händer och lämnar knappt min sida när vi promenerar. Så fort jag stannar sätter hon sig och puttar på mig för att visa vad hon kan. Om jag av nån anledning stannar snabbt slänger hon sig ner (som under läggande under gång) och överhuvudtaget försöker hon visa mig att hon vill träna nuuuuu! Lilla gumman....man får inte ett dugg dåligt samvete

Simpson har blivit stoooor och ståtlig och efter all ryck i backe som vi kört här så har han fått ursnygga muskler och ett riktigt fint förbröst. Han börjar se ut som en riktigt stilig hane men inne i huvudet är han ff en liten valp oftast Ena sekunden driver han en till vansinne och nästa sekund håller man på att skratta ihjäl sig åt honom!

Shiwa växer oxå så det knakar och börjar se ut som en liten dam. Hon är ff inte så hög men hon är så fysiskt óch psykiskt perfekt så det gör inget och det kan ju ändra sig rätt snabbt. Vi ställde ut henne (valpklass) förra helgen i Köping med 1:a pris, HP, och BIR-valp. Hon fick dessutom en kritik som var strålande (Mer om detta kommer i ett eget inlägg). Hon är otroligt lättlärd och uppmärksam och har en mentalitet som inte går av för hackor!!!

Gubben mår bra, barnen mår bra och här har ni min HIMMEL.....sen har vi mitt HELVETE tyvärr...

Det är min kropp som bara blir sämre och sämre. Nu ska jag inte göra nåt jätteinlägg med massa gnäll och ältande, jag ska bara förklara varför jag förmodligen ff kommer att "försvinna" från Operan ibland.

Att mina fötter alltid kommer att ge mig stora smärtor resten av livet har jag liksom "förlikats" med (det måste jag ju eftersom det inte finns något att göra åt det) och så var jag ju så glad när min nacke
opererades och jag blev av med den smärtan och rörelsehindret jag fick som följd och tänkte att NU vänder det, NU ska jag sätta igång ordentligt och göra det jag vill, som träna hundarna mer, göra roliga saker, ja ni vet! Men icke sa nicke....... under sjukskrivningen började jag få problem i ryggslutet, något som säkert de flesta har iofs men det här problemet blev bara värre och värre. Förutom att jag har så ont är det som om det går ström upp och ner, upp och ner från rumpan ner genom baksidan av låret, vaden och ner under foten. Detta gör det mer eller mindre oavbrutet. Efter min goda erfarenhet av nackoperationen krävde jag att man skulle göra en MR (magnetröntgen) för att se vad det var. Detta försökte dom göra två ggr men misslyckades pga att jag inte kan ligga på ryggen med sträckta ben för det gör för ont. (andra gången var jag så fullproppad med smärtis och dessutom lugnande Stesolid men det gick inte ändå) Nu väntar jag på att få göra MR i en öppen kamera och hoppas att det ska gå.

Sen kom nästa "grej". Vid årsskiftet märkte jag att jag kunde få kortare närvarobortfall vilket var ruskigt obehagligt eftersom jag kände att dom kom men kunde inte "hejda" det. Även om jag bara "försvann" några sekunder så är det tillräckligt när man t ex kör bil!!!

Efter operationen blev detta värre. Nu har jag börjat "somna" och det ordentligt. Detta sker alltid när jag sitter ner och koncentrerar mig på något. Framför allt på jobbet när jag ska arbeta framför datan, när jag tittar på tv och när jag kör bil. Men även när jag t ex sitter på sängen för att klä av eller på mig, sitter och äter mm mm.

Det är jätteläskigt och jag kan "sova" i flera timmar nu. Jag har satt mig vid datan vid 22:00 tiden för att sen vakna framför datan kl 02:00. Jag har suttit i sängen och ska äta frukost och vaknar några timmar senare av att hela frukosten ligger i sängen, jag kan somna på sängkanten med en strumpa i handen och vakna långt senare sittandes med strumpan i handen. HELT SJUKT

Nu har det gjorts en narkolepsiutredning som jag var helt övertygad om att det var, men det var det inte! Nu är min läkare på semester men jag kan ju gå in och läsa mina journaler själv på jobbet och om jag förstått har jag något som heter hypersomni. Något som jag aldrig hört talas om och som på flera sätt är värre än just narkolepsi (naturligtvis), dessutom har jag sömnapné.

Jag har förbud att köra bil (vilket jag aldrig skulle våga iaf) tills man hittat orsaken och kan behandla det hela. Förmodligen kommer jag få äta "uppåtpiller" vilket jag inte alls vill men jag är ju i behov av att köra bil så jag lär inte ha något val. Det kommer att bli en härlig röra med mediciner jag äter då....först "neråtknark" pga mina smärtor sen "uppåtknark" så jag kan hålla mig vaken....HERREGUD säger jag bara.

Allt detta har gjort att jag mått väldigt dåligt psykiskt och ibland har det känts som att det är lika bra att ge upp, lägga sig i sängen och strunta i allt!

När man som jag har så mycket att glädja sig över(vuxna barn, underbar man, alla mina djur, ett nytt hus, arbete jag älskar) som jag har känns det rent för djävligt att inte kunna njuta av allt detta!!

NÅJA..nu var det nog om detta

Jag HAR trots allt gjort lite saker och det är saker på gång oxå så nu ska jag "få arslet ur vagnen" och berätta om vad som hänt och vad som ska hända, men det blir en annan dag

Jag vill tacka alla er som hört av er, jag har saknat er allihopa och nu jäklar ska jag "hänga med" igen!!

Jag ska uppdatera med bilder i albumet på hus och vovvar mm så fort jag kan. Vi har ff inte fått vårt "riktiga" internet tyvärr. Allt som kan strula har strulat och sista budet från Telia är att den 29:e ska allt vara klart! HA, det tror jag när jag ser det om man säger så!

Här har ni några nytagna bilder på vovvarna iaf så länge

En BAMSEKRAM till er alla och era vovvar från mig och mina "odjur"

I torsdags lastade J och jag in Simpson, Alice och Oshiwa samt lite packning och styrde kosan mot Tiveden för ett fyradagars sökläger. Det blev fyra intensiva dagar med sök, spår, rapport, uppletande, lydnad och lite bad hann vi med oxå

Det var ett underbart ställe vi bodde på med en massa stora stugor som hade 2 - 4 sovrum var. J och jag fick ett stort rum med dubbelsäng och vi delade stuga med Flatten - Viktor, Storpudeln - Frodo och Lagotton - Totti samt deras mattar.

Allt som allt var vi 18 st och 24 hundar så vi delade upp oss i grupper varje dag.


Torsdag kvällen ägnade jag och Janne till att gå vilse . Vi tog vovvarna på sena eftermiddagen och skulle gå en sväng för att utforska skogen. Det var så härligt väder och så fin natur att vi bara gick och gick. När klockan började bli mycket insåg vi att vi inte visste var vi var och var tvungna att ringa till lägret och be dom komma och hämta oss . Nu gjorde jag en mycket lång historia väldigt kort men jag kan tillägga att vi fick många gliringar under resten av lägret.

Fredagen började för vår del med SÖK. Simpson hade ett längre uppehåll av olika anledningar och sist vi körde hemma kändes det som vi fick backa ordentligt för han hade glömt. Jag visste inte hur det skulle gå denna dag men figgarna gömde sig bra och Simpson var sååå duktig och taggad att det var en fröjd att se honom som en grå blixt bland trädstammarna. Han gick otroligt bra och jag är mycket nöjd med honom!


Oshiwa fick också sin dos av "inklickning" av figge. Hon har ju gjort detta förut så hon fattade snabbt att hon skulle springa mellan figgarna och var såå dutti
































Söket tog ganska lång tid av fredagen och vi åt lunch i sökskogen när hälften av ekipagen hade kört. När vi kom hem vilade vi lite och sen grillade vi allihopa. Tyvärr kom det lite regn just då men det gick bra att grilla på altanen till våran stuga och sen satt vi allihopa inne hos oss och bubbla och babbla och drack lite vin till den goda maten Efter detta sov nog dom flesta ganska gott. Själv mer eller mindre svimmade jag nog av ett tag för att sedan ligga och vrida mig i den HÅRDA plankan till säng .

Lördagen började vi med att lägga SPÅR. Ett till Alice som faktiskt är nybörjare på detta. Hon tog det jättebra! Jag trodde inte att hon skulle vara så väldans intresserad av att spåra men TJI fick jag!
























Efter spåret fick hon sin älskade "pipis" som var spårslut för henne idag


































Oshiwa fick oxå försöka sig på ett litet IPO spår som gick ganska bra. Nästa gång tror jag däremot att jag lägger ett vanligt åt henne eftersom hon mest blev störd av att det låg godis för "ofta"





































Simpson fick ett långt, svårt spår som han efter ett tag tog riktigt bra! Det går undan när Simpson spårar och terrängen var inte speciellt lätt att ta sig fram i så det blev tyvärr inga bilder eller film från hans spår.

På eftermiddagen var det meningen att vi skulle träna SÖK igen men min kropp sa ifrån. Jag hade tyvärr så ont i mina fötter och rygg att jag fick stå över och la mig att vila och läsa en bok istället! När jag fått vila lite och värktabletterna gjort sitt samlade vi ihop våra vovvar och gick ner till en liten badplats när vovvara fick busa och bada.





Lördagkvällen tillbringade vi i stugområdets restaurang där vi åt hemlagad husmanskost och hade lite frågelek mm. Jättekul var det. Här är en av frågorna, kan ni den??
" Vad gör man för att hunden ska sluta skälla i baksätet?"

Söndagen började vi med gruppfoto, sen fick alla hundar, stora som små, valpar som vuxna pröva på lite skyddsarbete. Robban (som själv tävlar i skydd och IPO) tog fram stora skyddsarmen och hotade alla våra hundar, en efter en. Otroligt kul att se hur olika dom reagerade. Alice skällde ut honom ordentligt men struntade totalt i "armen". Simpson försökte brösta upp sig ett litet tag men sen blev det för mycket för honom och ville inte vara med. Oshiwa däremot var med på noterna med en gång Hon skulle minsann ta den där sabla armen och hon kämpade på bra med sin lilla mun. Hon är helt klart ett ämne för skydds eller IPO när den dagen kommer

Efter lite uppletande där jag bara körde Simpan som gick skitbra var det dags att packa ihop oss. Sen fikade vi lite med de som var kvar och Shiwa passade på att busa med Hetse en "tonårsterv" innan det var dags att fara hem igen.


Det har varit en underbar och lärorik weekend med massor av träning och upplevelser. Ser fram emot detta läger nästa år igen! Vi tog massor med kort och en del av dessa hittar ni här

Jaha ja

Jag har precis slutat skratta efter att ha sett kvällens avsnitt av Grannfejden.

Men tro mig det började inte med skratt precis. 8 min in i programmet var jag helt övertygad om att denna Sinnikka måste vara helt intelligensbefriad. Efter att ha fått se hennes hundar rasa runt i trädgården mer vilda än tama, skällandes som galningar, sett dom i lekar som går över i rena slagsmål och maktkamper kommer då denna människa och ställer sig framför kameran, ler, och säger att hennes hundar INTE skäller och att hon har ordning och pli på dom samtidigt som flera av dom ff slåss och några hoppar på henne som om hon vore en leksak.

Hon kan inte vara klok som ställer upp på detta program tänkte jag men sen kom jag på att tror man på det man säger själv (och det brukar ju dom flesta som inte "har alla hästar i stallet" göra) är det klart att man inte ser hur korkat det är att ställa upp på detta .

Några minuter till in i programmet gör hon dessutom ett tappert försök att visa vilken otrolig kontroll hon har på dessa hundar....Det var nu mitt hysteriska skrattande kom med in i bilden

Hon försökte få en kuppad dobbis att gå fot, gissa hur det gick. Hon försökte gå runt en (föredetta) fotboll utan att hunden skulle försöka ta den, gissa hur det gick. Hon försökte göra både dittan och dattan, gissa hur det gick. Jag skrattade så jag nästan kissade på mig och mina hundar var nästan i upplösningstillstånd här hemma, dels för att dom inte fattade varför matte skrattade och grinade samtidigt dels för att dom hela tiden hörde hennes hundar skälla hysteriskt på tv:n.

Sen blev det lite allvarligt eftersom programledarna nu skulle prata med den stackars motparten som köpt hus i närheten och som inte stod ut med skällandet. Hon såg faktiskt helt knäckt ut och jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om henne fast jag tyckte att hon såg lite stroppig ut först

När "motparten" sen förklarar för Sinnikka att hennes hundar skäller oavbrutet vissa dagar så hävdade Sinnikka att detta var omöjligt eftersom dom enda gångerna dom skällde var när hon tränade dom och då var det på kommando. Jaha, då var det dags för gapskrattet igen och när Robban Aschberg ifrågasatte varför det låg så mycket skit överallt förklarade S att det var för att hon hade inte tid med sånt på dagen eftersom hon tränade hundarna då utan hon tog upp sånt sent på kvällen. Hon hade minsann tränat hund och bruks i MAAAASSOR med år och 10000 hundar var för mycket att ha hemma men 10 var alldeles lagom. Medan hon stod och pratade om detta hade man gjort ett inlägg med rolig musik i bakgrunden där man fick se hundarna inomhus hoppandes på bord, soffor och all annan inredning som fanns. Dessutom pissade dom var som helst, när som helst INNE!!

Sinnikka sa att hon kunde tänka sig att flytta därifrån så som släpade dit en stackars mäklare som försökte gå igenom rum för rum på minsta möjliga tid för att så fort som möjligt komma ut från detta hus med pinkande hundar och skitiga golv och väggar.. Hans svar innehöll ord som OM NÅN ÖVERHUVUDTAGET SKULLE VILJA KÖPA DETTA SÅ....EFTERSOM DU LÅTIT HUNDARNA PINKA ÖVERALLT.....BYGGFIRMA........JA MEN HUSET SÅG NOG LITE ANNORLUNDA UT NÄR DU KÖPTE DET

Det som förvånade mig mest dock var att hon sa att hon hade extrahundar där och dom var där för att få TRÄNING . Men herregud, vem lämnar sin hund till HENNE för att HON ska träna den!?? Även om man trott att hon är duktig på det innan man kommit dit måste ju vem som helst kunna se hur hennes egna hundar beter sig. Undrar om hon kommer ha några hundar att träna efter detta program???? I så fall tappar jag nog tron på mänskligheten .

Nu så här efteråt vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, med tanke på hundarna...........

Om ni missade detta måste ni bara gå in och kolla avsnittet här. Jag kan garantera, om än på sitt sätt mycket sorgligt, så ändå roligt tidsfördriv

Så var det klappat och klart! Fr o m den 1:a juni är vi husägare

Det ska bli så underbart att får större att äntligen få bo ihop med J och leva ett mer normalt liv än man gör när man är särbo. Jag är överhuvudtaget inte den sortens människa som trivs i en storstad eller ens förort. Jag skulle helst av allt vilja bo riktigt på landet med gård och hela faderullan men det här är en bra start.......

Att bara kunna öppna dörren på morgonen och släppa ut vovvarna i trädgården och äta "frulle" i
lugn och ro innan man går prommis

Att ungdomarna får varsitt ordentligt eget sovrum

Att J och jag får ett eget sovrum (delar fn med min dotter)

Att ha en grovingång där man kan duscha av hundarna om det behövs innan man släpper in dom

Att inte behöva oroa sig för "grannarna under" om hundarna leker lite eller ungdomarna lirar
guitarrHero (med trummor och allt)

Att äntligen få en trädgård att påta i (jag är "blommo´man")

Att bara kunna gå ut i trädgården och bara vara

Att få plats med kommande kennel

Att kunna sätta upp agilityhindren som jag köpte för sådär hundra år sen

Ja listan kan göras lång på anledningar till varför jag är så glad för detta men den blir så lång att jag helt enkelt inte kan skriva upp allt jag skulle vilja för då kommer jag aldrig ifrån datan och Shiwa blir aldrig rumsren

Så var det över och jag är INTE nöjd

Då menar jag inte med våran insats utan med STOKK:s arrangemang av denna utställning!
Detta var ju en stor internationell utställning och då ska det inte vara så:
TRÅNGT
SNORHALT GOLV
DÅLIG INFORMATION
SURA KÄRRINGAR I SEKRETARIATET

Jag fick dock lite inside information av en jag känner i STOKK:s styrelse att dom fått så mycket klagomål att Lilla Stockholm förmodligen inte kommer hållas i Kista så många fler ggr. TACK FÖR DET, SÄGER JAG BARA .

Nu till våran bedrift Simpson blev bästa junior hane med HP och den enda i kullen som fick 1:a pris. Alla fick dock väldigt fin kritik och förmodligen är det mer ringträning som krävs för dom andra.
Simpson skötte sig jättebra och det där valpiga beteendet som alltid funnits med i kritiken förr var äntligen borta .Jag är jättenöjd med min grå vovve. Nu måste vi dock träna på en sak till inför nästa utställning, det är ny regel för i år att alla Weimaraner ska mätas med sticka och det hade vi ju aldrig varit med om förut så det tyckte Simpson var lite läskigt . Det gick dock bra till slut och han var 67 cm hög vilket är perfekt (dom får vara 70 cm men ideal är 65cm - 68 cm för hanarna)

Tyvärr fick inte Simpson vara med i konkurensen för domaren kan tydligen bestämma att endast dom som fått CK ska vara med...och det gjorde han Har aldrig varit med om att dom gjort så förut så vi sprang ju glatt in i ringen bara för att bli utskickade igen och som sagt var med lite bättre information från sekretariatet/domaren hade jag sluppit bli irriterad på den biten åtminstone. Dom SKA informera de deltagande när dom gör så...men men.

Simpson kritik av domare Kenneth Edh lyder som följer:
Maskulint huvud med bra uttryck, fina öron bra ögon, vacker hals snygg linje, bra kors goda vinklar, tillräcklig stomme, behöver djupna och få mer volym, rör sig med bra steg och stabilitet för åldern, fin päls och färg. Behöver öva mätning o tandvisning (varför han skrev om tandvisningen har jag ingen aning om för den var inga problem och har aldrig varit?!

Simpson är stolt över sina rosetter













"Ringspring"













Här vinner vi juniorklassen över Classic Dream´s Pheasant till höger












Hela gänget med mamma Mica i avelsklassen












Lördagen var vi där som "hejjarklack" åt bla Madde och hennes Rottis Selena och Linda och Jan ställde ut sina Manchesterterriers Mini och Anis. Det gick som vanligt riktigt bra för dom och Mini blev BIR och Anis blev BIM.

Det roligaste med hela lördagen var dock att få träffa Madde igen och Emelie och Anna för första gången. Så skulle jag ju träffa Emma från Skåne och Madde pekade mot bänken där hon satt och jag fick syn på henne men först skulle det ju tittas på Dobermann och sen blev det ett sabla spring mellan olika ringar så när jag äntligen tänkte att nu har jag tid att hälsa på Emma ordentligt hade hon precis lämnat utställningen . Snopet förståss och tråkigt men det kommer mer tillfällen.

Här är iaf Emma på bild (blondinen mellan de sista Dobbisarna )


och en bild på Anna med sin Prince



Jag fick iaf sitta och agera domare med Madde och Emelie och vi var (enligt min mening) mycket bättre än den riktiga domaren Dessutom fick jag se en himla massa fina Dobbisar och andra raser oxå förståss. Allt som allt har det varit en riktigt trevlig helg med massor av härliga hundar

Det blev inte så mycket bilder tagna och dom blev inte så bra heller men här finns lite Dobbisar, Weimisar och en och annan Manchesterterrier att titta på.