Ingenting blir som man tänkt sig
Wednesday, 29. October 2008, 22:12:52
Jaha, då har jag och Simpson varit på valpkursens första dag.
Det var vi, en kille med en Rottisvalp, en dam med en Pumivalp, en tjej med en amerikansk bulldog (tror jag) och en lång utländsk kille som hade en liten amerikansk cockervalp. (Dom såg så roliga ut av någon anledning att jag blev full i skratt när jag såg dom. Han såg liksom inte ut som en hundägare över huvudtaget! (fördomar, fördomar)
Jag hade ju i mitt stilla sinne tänkt att NU ska jag baske mig inte använda godis så mycket för att slippa den svåra avvänjningen senare. Det har jag varit ganska duktig och hållit fast vid men det sket sig ju ganska ordentligt nu. Instruktören (som jag gått för med Alice ett tag nu och som jag har fullt förtroende för) sa nämligen att visst fick vi göra som vi ville men för att träna en valp att göra det man vill behövs det godis och det i massor. Det ska löna sig för valpen att göra det man vill.
Jag var lite envis och tänkte att, näe jag ska nog fixa detta ändå
. Då märkte jag rätt snabbt att det är stor skillnad på att använda sig av sig själv när man är ute och går och typ tränar inkallning och sådana småsaker och det desssutom inte är en massa andra valpar runt omkring som lockar 
. Som tur var hade jag med mig massor med godis (för det stod det på lappen att man skulle ha).
Då kom nästa problem. Eftersom jag inte använt godis så mycket hamnade ju Simpson i paradiset
. Han blev alldeles till sig av att få så mycket godis att han knappt hade tassarna i marken. Han studsade och studsade som värsta kängurun, helt överlycklig av denna "nya" matte 
.
Så skulle vi göra inkallning. No problem tänkte jag, nu ska vi stajla Simpan och jag .
Simpson kommer alltid när jag kallar in honom när han är lös ute så självklart skulle detta inte bli några problem...trodde jag ja!
Normalt sett är det ju han som sprungit iväg från mig när vi är ute och går och nu var det helt plötsligt jag som sprang ifrån honom medans någon han inte kände höll i honom
När jag sprungit bort en bit började jag ropa på honom, han stod stilla som ett fån och tittade på mig med stooora ögon och undrade vad tusan det var frågan om. Jag måste ha sett rolig ut för Marion (intruktören) började asgarva och ropade.- plocka upp hakan från marken nu och kalla in din hund.
Jag fick ränna runt som en tok och ropa och spela pajas
en bra stund innan Simpson äntligen hajjade och kom rusandes så som jag är van att se honom 
när alla andra vapparna hade gjort istort sett samma sak kändes det lite bättre .
Så nu har jag hemläxa: kunna ha kontakt med honom utan att han studsar så han nästan är i ögonhöjd med mig!
Det var vi, en kille med en Rottisvalp, en dam med en Pumivalp, en tjej med en amerikansk bulldog (tror jag) och en lång utländsk kille som hade en liten amerikansk cockervalp. (Dom såg så roliga ut av någon anledning att jag blev full i skratt när jag såg dom. Han såg liksom inte ut som en hundägare över huvudtaget! (fördomar, fördomar)
Jag hade ju i mitt stilla sinne tänkt att NU ska jag baske mig inte använda godis så mycket för att slippa den svåra avvänjningen senare. Det har jag varit ganska duktig och hållit fast vid men det sket sig ju ganska ordentligt nu. Instruktören (som jag gått för med Alice ett tag nu och som jag har fullt förtroende för) sa nämligen att visst fick vi göra som vi ville men för att träna en valp att göra det man vill behövs det godis och det i massor. Det ska löna sig för valpen att göra det man vill.
Jag var lite envis och tänkte att, näe jag ska nog fixa detta ändå
. Då märkte jag rätt snabbt att det är stor skillnad på att använda sig av sig själv när man är ute och går och typ tränar inkallning och sådana småsaker och det desssutom inte är en massa andra valpar runt omkring som lockar . Som tur var hade jag med mig massor med godis (för det stod det på lappen att man skulle ha).Då kom nästa problem. Eftersom jag inte använt godis så mycket hamnade ju Simpson i paradiset
. Han blev alldeles till sig av att få så mycket godis att han knappt hade tassarna i marken. Han studsade och studsade som värsta kängurun, helt överlycklig av denna "nya" matte .Så skulle vi göra inkallning. No problem tänkte jag, nu ska vi stajla Simpan och jag
.Simpson kommer alltid när jag kallar in honom när han är lös ute så självklart skulle detta inte bli några problem...trodde jag ja!
Normalt sett är det ju han som sprungit iväg från mig när vi är ute och går och nu var det helt plötsligt jag som sprang ifrån honom medans någon han inte kände höll i honom
När jag sprungit bort en bit började jag ropa på honom, han stod stilla som ett fån och tittade på mig med stooora ögon och undrade vad tusan det var frågan om. Jag måste ha sett rolig ut för Marion (intruktören) började asgarva och ropade.- plocka upp hakan från marken nu och kalla in din hund.Jag fick ränna runt som en tok och ropa och spela pajas
en bra stund innan Simpson äntligen hajjade och kom rusandes så som jag är van att se honom när alla andra vapparna hade gjort istort sett samma sak kändes det lite bättre .Så nu har jag hemläxa: kunna ha kontakt med honom utan att han studsar så han nästan är i ögonhöjd med mig!
WIDGETIZE
am.bulldog # 30. October 2008, 12:55
Anonymous # 1. November 2008, 13:17
Fast det är ju sånt som är såå härligt...Att det aldrig blir som man tänkt sig :lol: :D
Kramelikramkram
viveca # 1. November 2008, 19:24